Publicerat i Sydin 17.10

Har man läst nyheterna de senaste dagarna har man kanske fått uppfattningen att det nu är bestämt att vi ska gå i pension vid minst 70 års ålder, att kostnaderna för elbilsägare ska höjas, och att flera regionala flygplatser kommer att försvinna. Detta är ingalunda bestämt – ministeriernas uppgift är att tänka högt, utmana och lägga fram radikala och ofta obekväma alternativ. Men deras förslag är inte beslut. 

Inför riksdagsval ger ministerierna framtidsöversikter med förslag på vad som borde reformeras, skäras ned på och investeras i. Finansministeriets och kommunikationsministeriets förslag har fått mycket uppmärksamhet i medierna under den senaste veckan, vilket är förståeligt. Rubriker om att pensionsåldern borde höjas till 70, att antalet välfärdsområden och kommuner borde minska kraftigt, och att trängselavgifter borde införas, har väckt mycket reaktioner. Det är helt naturligt. 

Finansministeriets förslag om pensionsåldern betyder ingalunda att nästa regering tänker genomföra det. Förslaget möts nu av hård kritik och jag tror inte att nästa regering kan enas kring det. Däremot tror jag att riktningen på sikt går mot ett liknande förslag.  

Ministeriets förslag om att slå ihop välfärdsområdena till fem områden och kraftigt minska antalet kommuner är ingen överraskning – men jag ser inte hur en majoritet i riksdagen skulle vilja minska antalet välfärdsområden. Däremot vet alla som arbetat med kommunfrågor att något måste göras. Den parlamentariska arbetsgruppen för kommunernas framtid, där jag representerar SFP, har enhälligt kommit fram till att det under nästa mandatperiod måste hända någonting. Det så kallade noll-alternativet är alltså inte ett alternativ. Men att tvångsfusionera kommuner från nuvarande 292 till någon skrivbordslådemodell som någon på finansministeriet föreslagit är inte heller ett vettigt alternativ. 

Min bedömning är att vi borde skapa sådana kommunstrukturer där förutsättningarna för basservice och näringslivsutveckling är som bäst och där naturliga pendlings- och samarbetsområden redan finns. Samtidigt tror jag att det finns områden i hela Finland där rätt sorters ekonomiska incitament kan öka mervärdet för invånarna. En inte alltför vild gissning för framtiden kunde vara hårdare kriskommunkriterier och statsandelar som stöder kommunfusioner.   

Flera av ministeriernas förslag är kontroversiella. Men det är nästa regerings uppgift att väga alternativen mot varandra och fatta de beslut som är bäst för Finland, ska österbottningarnas röster faktiskt bli hörda, måste SFP sitta vid det förhandlingsbordet. 

Publicerat i Vasabladet 19.9

I kommunerna har budgetarbetet för 2027 inletts. Det är ett arbete som hela tiden blir svårare och svårare. Enligt Finlands kommunförbund uppger allt fler kommuner att trycket på att höja skatterna ökar år för år. Till följd av regeringens anpassningsåtgärder minskar också statsandelarna, som står för ca 15% av kommunernas inkomster.  

Regeringen tillsatte i våras en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgiften att analysera och se över kommunernas framtid. Att gruppen är parlamentariskt betyder att alla riksdagspartier är representerade, och för SFP:s del är det undertecknad som för partiets talan.  

Arbetet i den parlamentariska arbetsgruppen är halvvägs, och vi har som målsättning att ge vägkost till följande regering som förväntas utföra någon typ av kommunreform. För att kunna navigera i framtiden krävs en samsyn kring nuläget, vilket jag vill påstå att vi har uppnått. 

Skillnaderna mellan våra 292 fastlandskommuner i Finland växer. I kommunerna där utflyttningen tilltar, byggande upphör, företag slutar investerar och dit barnfamiljerna inte längre flyttar är framtiden dyster. Där trenden är den motsatta, så som i flera av de Österbottniska kommunerna, räcker nödvändigtvis inte de kommunala medlen till för att tillgodose varenda en kommundel med kommunal infrastruktur, småbarnspedagogik nära och ändamålsenliga skolbyggnader.  

De stora städerna har sina helt egna utmaningar och möjligheter, vilket Korsholms kommunfullmäktige fick bekanta sig med då man besökte Helsingfors förra veckan. Det är klokt att se sig omkring och lära känna den man konkurrerar med.  

Hittills i den parlamentariska arbetsgruppen har man enats om att 0-alternativet, alltså där nästa regering inte gör någonting alls, inte är ett alternativ. Ett annat alternativ kunde vara att kommunerna delas in i A och B kommuner, där A kommunerna ansvarar för större del av uppgifterna och B kommunerna förbjuds utföra vissa uppgifter man har idag, som exempelvis planläggning och gymnasieutbildning. Denna modell är jag starkt emot, eftersom det i praktiken skulle leda till att den nuvarande dåliga riktningen eskalerar, och att modellen är ett klart budskap om att invånare inte har samma värde.  

Ett tredje alternativ är mer samarbete, vilket låter rimligt. Men då man inser hur mycket kommunerna redan samarbetar, inser man rätt fort att det inte ändrar särskilt mycket.  

Det senaste alternativet vi såg på var en hypotetisk kommunreform där TE-områdena skulle bilda 40 kommuner i Finland. För oss i Vasaregionen skulle det betyda en kommun från Närpes till Nykarleby. Det bör tilläggas att detta inte var något konkret förslag, men ett räkneexempel på hur mycket som kunde sparas i administration under 10 års tid på en radikal reform. Då summan på drygt 0,5 mrd presenterades fanns det ingen politiker i rummet som såg värdet i att ens försöka.   

Frågan är vad man vill uppnå. Min bedömning är att vi borde skapa sådana kommunstrukturer där förutsättningarna för basservice och näringslivsutveckling är som störst och där pendlings- och samarbetsområden redan finns. Jag tror inte på tvångsäktenskap, men jag tror att det i hela Finland finns områden som med rätt sorters ekonomiska incitament kan öka mervärdet för invånarna. En inte allt för vild gissning kring framtiden kunde vara hårdare kriskommunkriterier och statsandelar som stöder kommunfusioner.  

Publicerat i Sydin 12.9.2026

Höstsessionen i riksdagen har kört i gång, med budgetförhandlingar, utskottsarbete och debatter. Det märks i korridorerna att vi närmar oss mandatperiodens slut och tålamod och energi för vissa börjar tryta.  

SFP gick inte med i regeringen för att vi delar varje åsikt med Samlingspartiet, Sannfinländarna eller Kristdemokraterna. Vi gick med för att påverka Finlands riktning i ett svårt ekonomiskt och säkerhetspolitiskt läge. Det är precis vad ett ansvarstagande parti måste göra. 

Regeringssamarbete innebär alltid kompromisser. Även kritiska oppositionspartier har suttit i regeringar där beslut fattats som de egna väljarna varit kritiska till, och det lär de få göra på nytt om det är nya partier som leder Finland efter valet i april.  

Den relevanta frågan är därför inte om ett SFP fått igenom hundra procent av sin politik, utan frågan är vad resultatet hade varit utan SFP. 100% säkert är att Österbotten i varje fall inte skulle fått nära på motsvarande satsningar som man fått under den här perioden utan SFP, och resultatet från flera beslut och budgetar hade sett annorlunda ut än vad de gör nu. 

SFP har haft och har ett konkret inflytande på regeringens politik. Vi har försvarat Österbotten, svenskans ställning, utbildningen, den liberala rättsstaten, internationellt samarbete och många frågor som är viktiga för våra väljare. Vi har också förhindrat och ändrat förslag som annars hade blivit betydligt sämre ur vårt perspektiv. 

Det betyder inte att alla beslut varit lätta att acceptera. Nedskärningarna i organisationsstöden är ett exempel på en fråga där det finns berättigad oro och där också vi inom SFP och i regeringen har fört en hård diskussion.  

Men politik kan inte handla om att få igenom allt man vill. Att stå utanför regeringen befriar ett parti från svåra kompromisser, men begränsar också möjligheten att påverka besluten. 

Frågor har, och kommer att lyftas inför riksdagsvalet 2027 om huruvida SFP efter nästa val kan tänka sig sitta i regeringen med samma partier. Svaret är enkelt: regeringar bildas efter val, och utgående från valresultatet, och från vilket politiskt program som går att förhandla fram. Vi väljer inte regeringspartner på förhand. Vi väljer utgående från vilka lösningar som bäst främjar ett tryggt, öppet, tvåspråkigt och ekonomiskt hållbart Finland.  

För oss är det viktigare vad en regering gör än vilka partier som har ministerposter. Blockpolitiken vi ser i Sverige är inte eftersträvansvärt och inte heller särskilt ansvarsfullt, och Finland behöver ansvarstagande politik.

Publicerat i Österbottens Tidning 5.9.2026

Mandatperiodens sista hösttermin har startat och för egen del inleddes veckan med ett tvådagarsbesök på inbjudan av gränsbevakningen till den östra gränsen, där vi uppdaterades vi om aktiviteten på den ryska sidan. Vi fick ta del av den väldigt automatiserade övervakningen vid stängslet, och vår delegation marscherade en sträcka på drygt 3 kilometer i väldigt utmanande och kuperad terräng ungefär 6 meter från det som är Ryssland. 

Övervakningen mellan länderna är intensiv. Vi har full insyn i vad vår granne håller på med och vice versa. Någon akut hotbild syns ej, men däremot är det klart att Ryssland nu och i framtiden är oberäknelig och politiskt behöver hanteras just så. Därför kommer vi i riksdagen i höst med största sannolikhet förlänga lagen som tillfälligt möjliggör fullständig stängning av vår östra gräns.  Allt annat vore med den kunskapen vi har oansvarigt och dumt.  

Ett annat mycket oroväckande bekymmer som också har kopplingar till vår östgräns är den i somras påträffade afrikanska svinpesten (ASF) som sprids via vildsvin. Besöket till gränsen var inplanerat långt innan ASF hittades, men av naturliga skäl kom delegationens diskussioner med gränsmyndigheterna, förutom det direkt säkerhetspolitiska, också att kretsa kring säkerhetsåtgärder för att eliminera ytterligare spridning av ASF.  

Då det kommer till hanteringen av ASF-situationen vill jag skryta över såväl våra myndigheter som över regeringen. Upp till skrivande stund har hanteringen skötts exemplariskt och senast i veckan beslöt regeringen bevilja 500 euro skottpeng per skjutet och analyserat vildsvin i hela landet. Därtill betalar föreningen Finlands svinproducenter 300€ för samma ändamål. Med 800€ skottpeng och risk för att annan jakt stoppas om ASF påträffas, torde det motivera jaktlagen att med fullt fokus radikalt nu minska viltsvinsstammen. Med detta sagt är jag fullt medveten om hur svårjagade vildsvinen är.  

Regeringen presenterade på tisdagskvällen budgetförslaget för nästa år. Förslaget förde inga stora överraskningar med sig då det mesta sedan tidigare varit överenskommet. Några axplock till näst: Utlovade infrastrukturinvesteringar till Österbotten finns nu budgeterade i statsbudgeten. Österbottens välfärdsområde får permanent finansiering för att utveckla den nationella klient- och patientsäkerheten. Förvärvsinkomstskatten sänks i alla inkomstklasser och mest för de som tjänar mellan 2000-4000€. Företagaravdraget höjs till 5,5% och drivmedelsskatten sänks en aning för att möta de skyhöga bränslepriserna. En utredning för att trygga landskapsflygen på sikt görs innan mandatperiodens slut och Viexpos finansiering för nästa år tryggas.  

SFP hade gärna sett att de omtvistade STEA nedskärningarna hade kunnat minska och vi förde också tryggandet att rättshjälpsbyrån i Jakobstad till förhandlingsbordet. Men då inget av de andra regeringspartierna visade vilja att ens diskutera berörda ämnen blir slutresultatet oförändrat.  

I riksdagen kommer hösten bli intensiv. De lagförslag som ska hinna godkännas behöver behandlas i tid och vi lär garanterat se fördröjningsförsök och politisk teater kring sådant som kanske inte har fullt stöd bland alla regeringsled. 

Österbottens Tidning 12.6

I höst kommer jakten på skarv och vitkindad gås äntligen att bli laglig i Finland. Det här är något SFP har kämpat för och jobbat på i ungefär 20 år. Det har varit en lång process där det tog allt för länge innan en tillräckligt stor majoritet av riksdagspartierna förstod allvaret.  

Om jag ska vara helt ärlig, hade skarven aldrig blivit jaktbar om den inte i regeringsförhandlingarna politiskt hade kopplats ihop med den vitkindade gåsen som framförallt i Östra Finland och centrala Helsingfors vållar stora problem.  Då två problem gjordes till ett ökade förståelsen över partigränserna markant.  

Politik är trubbigt men ibland kan sådana här politiska kopplingar som kanske inte får stilpoäng bli gynnsamma ändå. Under den tiden vi politiker har sökt stöd för att nå en majoritet, har yrkesfiskare, faunan i skärgården och lantbrukaren stått för notan.  

Problemen med gässen är inte heller något nytt fenomen.  Jordbrukare också i Österbotten har gång på gång lyft vilka skador de får utstå, och det har sedan länge varit klart att gässen har orsakat miljonförluster för jordbrukarna i Finland.  

Skarven i sin tur har som alla med ärenden till skärgården vet vållat stora förluster för yrkesfiskare för fiskebeståndet och dessutom hunnit förstöra många holmar i skärgården.  

Från och med i höst så ska skyddsjakt tillåtas i vissa situationer. För vitkindade gåsen gäller jakten bland annat vid oskördade åkrar och områden nära flygplatser. För skarven gäller skyddsjakten exempelvis nära fiskeredskap. De här ändringarna görs, samtidigt som fågelarterna fortsätter vara fridlysta arter. Slutliga beslutet väntas tas av riksdagen innan sommaruppehållet. 

Den här lösningen har vi jobbat hårt för, och det viktigaste för SFP i den här frågan har varit att uppnå en balans. Naturen måste skyddas, utrotningshotade djur behöver skydd, men det kan inte vara på bekostnad av primärnäringarna och fisket.  Att skydda arter i all oändlighet är inte heller rimligt, och ett betyg på lyckat skydd av fridlysta arter är att de blir så starka att skyddet kan tas bort. 

När jag var barn så var det en väldigt ovanlig syn att se en havsörn, medan det nuförtiden är ovanligt med en sommardag där jag inte ser en eller flera havsörnar också långt uppe på land. 

Naturskydd måste vara flexibelt, och måste göras för att sträva efter balans. När vi knappt hade några havsörnar kvar var deras beskyddande och bevarande en topprioritet, men nu när havsörnsbeståndet blivit oproportionerligt stort borde det nu vara dags att se över skyddet igen. Samma gäller tranor som lokalt kan ge förödande skador, och även korpen som under senaste åren visat sig vara förödande för framför allt fårnäringen.  

I den sittande regeringen har vi tagit stora steg mot en sundare rovdjurspolitik och mer förnuftig fågelpolitik. Men visst finns det ännu steg att ta. Vargjakten har ännu vissa begränsningar, björn- och lojakten kommer på sikt följa vargjakten, och det är bra. Det som oroar mig är trovärdigheten i våra myndigheters officiella beräkningar. Därför är det av högsta vikt att rovdjurskontaktspersonerna informeras så de kan informera myndigheterna då de ser rovdjur och springer de omkring i samhällen och beter sig hotfullt hjälper det föga att skriva på sociala medier, det är polisen man ska ringa.  

Arbetet för balans i vår fauna fortsätter kontinuerligt. Eftersom detta är den sista kolumnen innan riksdagen tar sommarlov vill jag önska alla en skön sommar och en riktigt glad midsommar.  

Ilkka Pohjalainen 6.6

Vuosien taloudellisen paikallaanjunnaamisen jälkeen Suomesta saatiin vihdoin odotettu uutinen, jota on odotettu: kuluvan vuoden ensimmäisellä neljänneksellä bruttokansantuote kasvoi 0,9 prosenttia. Se on yli kaksinkertainen OECD-maiden keskiarvoon (0,4 prosenttia) verrattuna ja koko vertailun toiseksi paras tulos.  

Maalle, joka on jo pitkään tottunut puhumaan taantumasta, epävarmuudesta ja heikosta tulevaisuudenuskosta, kyse ei ole pelkästä tilapäisestä notkahduksesta ylöspäin. Tämä on selkeä viesti siitä, että Suomi pystyy jälleen kasvamaan, maailman myllerryksestä huolimatta. 

Tämä ei tarkoita, että kaikki ongelmat olisivat ratkaistu. Työmarkkinat ovat monin paikoin edelleen heikot, eikä julkinen talous ole yhtäkkiä tasapainossa. Mutta se tarkoittaa, ettei Suomen talous ole tuomittu pysyvään näivettymiseen, kuten poliittisessa keskustelussa usein annetaan ymmärtää. Nyt kun kasvu vihdoin näkyy, emme saa suhtautua siihen vanhalla alistuneisuudella – ikään kuin jokainen valonpilkahdus olisi vain väliaikainen ja seuraavan hallituksen tehtävä olisi  kuitenkin leikata kasvun edellytyksiä. Päinvastoin, seuraavan hallituksen tärkein tehtävä on jatkaa työtä, jolla Suomesta tehdään houkuttelevaksi maaksi investoida ja kuluttaa.  

Vaasan seudulla kasvupolitiikka ei ole mitään uutta. Täällä ei ole ainoastaan teollisuutta, vaan vahvoja klustereita, jotka perustuvat vientiin, huoltovarmuuteen, tekniseen osaamiseen, tutkimukseen sekä vahvaan yhteistyöhön yritysten ja korkeakoulujen välillä. Meidän mallimme ansaitsee ja kannattaakin tarkastella vakavasti. Suomi tarvitsee lisää investointeja, jotka jalostavat osaamista, houkuttelevat asiantuntijoita ja rakentavat ekosysteemejä - ei pelkästään suuria energiankuluttajia ja suhdanneherkkää toimintaa. 

Kesäkuun viidentenä päivänä saimme vihdoin kertoa merkittävän uutisen meidän alueelle ja maalle. Microsoft, Vaasa ja Mustasaari ovat tällä viikolla tehneet esisopimuksen noin 190 hehtaarin tonttialueen kaupasta. Kyseessä on yksi Suomen suurimmista investoinneista, joka tuo työpaikkoja pitkälle tulevaisuuteen. Tämä on suuri uutinen Vaasan seudulle, erinomainen uutinen koko Suomelle ja jälleen yksi osoitus siitä, että Vaasan seudun ja globaalien suuryritysten yhteistyö toimii. 

Microsoft on yksi maailman johtavista toimijoista alallaan. Yhtiö toimii periaatteella, jonka mukaan se varmistaa energiantuotantokapasiteetin kasvattamisen samaa mittaluokkaa kuin sen datakeskukset kuluttavat. Lisäksi yritys on tunnettu siitä, että sen data tukee tutkimusta tekoälyn, kvanttitieteen ja muun huippututkimuksen aloilla, mikä vahvistaa muitakin yhteiskunnan sektoreita. Toisin sanoen voimme odottaa datakeskuksilta enemmän hyötyä kuin yleensä. 

Keskustelu datakeskuksista on kuitenkin käytävä. Kaikki datakeskukset eivät ole samanlaisia. Kyse ei ole pelkästään megawattimääristä, vaan siitä, mitä toiminta mahdollistaa. Liittyykö toiminta kehittyneeseen tekoälyyn, tutkimukseen, turvallisuuteen tai puolustukseen? Synnyttääkö se vaikutuksia muuhun teollisuuteen? Panostavatko toimijat professuureihin, tutkimusyhteistyöhön tai muuhun osaamisen kehittämiseen Suomessa? Jos vastaus on ei, strategisesta läpimurrosta on vaikea puhua. Jos vastaus on kyllä, tässä on potentiaalia viedä Suomi kohti seuraavaa kulta-aikaa, jota johdetaan Vaasan seudulta.

Vasabladet 30.5

Efter år av stillastående ekonomi kom till sist statistik som Finland har väntat på: under årets första kvartal växte BNP med 0,9 procent. Det är mer än dubbelt så mycket som OECD-genomsnittet på 0,4 procent, och näst bäst i hela jämförelsen. För ett land som alltför länge vant sig vid att tala om nedgång, osäkerhet och svag framtidstro är det inte en parentes - det är ett besked. Finland kan, trots turbulensen i världen, växa igen. 
 
Det betyder inte att alla problem är lösta. På flera håll är arbetsmarknaden fortfarande svag och de offentliga finanserna har inte plötsligt blivit i ordning. Men det betyder att den finländska ekonomin inte är dömd till stagnation så som den politiska debatten ofta antyder. Nu då tillväxten äntligen visar sig får vi inte möta den med samma gamla uppgivenhet – som om varje ljusning vore tillfällig och att nästa regering ändå måste skära i det som skapat tillväxt. Tvärtom, nästa regerings viktigaste uppgift är att fortsätta göra Finland till ett attraktivt land att investera och konsumera i.  
 
I Vasaregionen och Österbotten är tillväxtpolitik inget nytt. Här finns inte bara industri i allmänhet, utan kluster som bygger på export, försörjningsberedskap, tekniskt kunnande, forskning och stark koppling mellan företag och högskolor. Vår modell förtjänar att tas på allvar. Finland behöver fler investeringar som förädlar kunnande, lockar kompetens och skapar ekosystem – inte bara bulk, stora elräkningar och konjunkturkänslig verksamhet. 
 
Det är också mot den bakgrunden vi måste föra diskussionen om datacenter. Alla serverhallar är inte jämförbara. Frågan är inte bara hur många megawatt de förbrukar, utan vad de faktiskt möjliggör. Är verksamheten kopplad till avancerad AI, forskning, säkerhet eller försvar? Skapar den ringar på vattnet i annan industri? Finansierar aktörerna professurer, forskningssamarbeten eller annan kompetensuppbyggnad i Finland? Om svaret är nej, då är det svårt att tala om något strategiskt genombrott. Är svaret däremot ja, finns det potential att ta Finland till nästa guldålder. 
 
Just därför borde principen vara enkel: stora datacenteraktörer som etablerar sig i Finland borde åläggas att garantera ny elproduktion i proportion till sin egen förbrukning. Den som använder enorma mängder elektricitet måste också bidra till att det finns mer el i systemet. Finland måste våga ställa krav. Vi har inte råd med en näringspolitik som nöjer sig med att räkna investeringssummor och bandklipp. Det avgörande är om investeringarna stärker landets produktivitet, bygger ny kompetens och breddar skattebasen. Det är så välfärden i verkligheten tryggas: inte genom önsketänkande, utan genom fler företag som skapar högt förädlingsvärde, fler jobb, större exportintäkter och en energipolitik som håller också när trycket ökar. Det är så vi långsiktigt finansierar vården, skolan och omsorgen. Vi ska välkomna investeringar som gör landet rikare, starkare och mera motståndskraftigt – och ha mod att säga nej till dem som mest bara förbrukar våra gemensamma konkurrensfördelar. 

Vasaregionen har befintlig infrastruktur, energitillgång och kunnande redo att ta emot nästa storaktör. Och när vi gör det, ställer vi kraven som också på längre sikt för med sig mervärde till samhället. 

Sydin 23.5

Den här veckan firar SFP sitt 120 års jubileum. Trots att världen har ändrats mycket på 120 år, är partiets anda densamma. 

I 120 år har samarbetet har varit brett över partigränerna, något som varit möjligt på grund av att vår kärnfråga bestått: att värna det svenska språkets ställning, trygga regionernas konkurrenskraft, främja näringsfrihet och Finlands position i världen.  

Vi lever i en allt mer polariserad värld, där populism och extremism får växande understöd. Här finns det orsak att påminna om att det inte är inte första gången som vårt samhälle är polariserat. Exempelvis i det mycket polariserade Finland efter inbördeskriget var SFP också i regeringen. Vi är brobyggare – ett parti som andra vill samarbeta med, och som har erfarenhet av att sitta i regeringen och av att nå kompromisser som leder till faktiska resultat. Redan i SFP’s första partiprogram från 1906 står det också att SFP ‘ogillar allt uppträdande som kan anses mena väcka fientliga känslor i landet eller försvaga samhörighetskänslan’. Det stämmer än idag -  de största vinsterna uppnås genom samarbete bakom kulisserna - inte genom att skrika högst i media. 

SFP varit drivande i många frågor som idag framstår som självklarheter. Vi var först med att förespråka ett självständigt Finland, först med att driva frågan om sjukförsäkring, folkpension och obligatorisk läroplikt. Vi var dessutom första med att driva miljöpolitik på 60-talet och först med att stöda ett NATO- medlemskap. Redan för 120 år sedan lyftes äganderätten som fundamental. 

Svenskans ställning i Finland är ingenting som ska tas förgivet. SFP grundade och styr ännu Svenska kulturfonden, vars främsta mål är att stödja svenska språket, finlandssvenska identiteten, kunnande, och den svenska verksamheten överlag. När statens finanser blir allt mindre har det blivit tydligt vilken roll Svenska kulturfonden faktiskt har för svenskans ställning. Det är en roll fonden kan ha tackvare hårt arbete som lett till fortsättningsvis växande placeringar. Inte heller detta har skett automatiskt.  

Nyss avslutades regeringens ramförhandlingar för de offentliga finanserna för 2027-2030. Grundvärderingarna från partiets grundande för 120 år sedan präglar än idag besluten i förhandlingarna. Utan SFPs i regeringen hade Österbotten aldrig fått långt över 100 miljoner till olika infraprojekt som exempelvis breddningen av riksväg 8, elektrifieringen av Vasa hamnbana eller fördjupandet av Vasa hamnled. Utan SFP hade finansieringen för välfärdsområdena minskat betydligt mer för Österbottens välfärdsområde och utan SFP hade aldrig Svenska teatern fått nationalscensstatus eller Åbo Akademi extra finansiering.  

SFP har haft en klar roll i 120 år och kommer ha det i minst 120 år till. Vår plats är, i framtiden såsom även historiskt, i landets regering. Ett talessätt äldre kollegor lärt mig är att den sämsta dagen i regeringen är bättre än den bästa dagen i opposition. SFP:s 120 års historia ger starka bevis över att det definitivt stämmer.  

Österbottens tidning 7.5

Den senaste månaden har präglats av ramrian, förhandlingarna där man fastställer ramarna för statsbudgeten för de kommande fyra åren. Förhandlingsprocessen har varit mycket svår. Men för oss i SFP var utgångsläget klart: Vi kan inte nå framgång endast genom nedskärningar, utan vi måste skapa förutsättningar för tillväxt. Därför har vi arbetat hårt för lösningar som ska få igång tillväxten och stärka ekonomin. 

En av de större tillväxtsatsningarna som vi drev på är åtgärdspaketet för byggbranschen. I flera år har byggbranschen haft det tufft och det märks av i hela samhället och i ekonomin. Då byggandet avstannar så påverkar det vårt BNP, sysselsättningsgraden, tillväxten och också framtidstron.  

Därtill höjer vi hushållsavdraget, vilket kommer göra det förmånligare att renovera sin bostad eller köpa tjänster till hemmet. Vi inför också ett renoveringsbidrag och ett tillfälligt energistöd på 110 miljoner euro, som ska stärka efterfrågan i byggbranschen och stöda mer energismarta lösningar. 

För SFP har förbättrandet av företagares villkor varit viktigt. Om Finland ska kunna växa behöver vi ha flera företag som kan satsa och därmed skapa flera arbetsplatser. Därför stöper vi om företagarnas pensionsförsäkringsavgifter, vilket kommer att innebära att 70% av våra företagare får lägre pensionsförsäkringsavgifter. Arbete och företagande ska alltid löna sig, och det jobbar vi hårt för. 

Finland behöver tillväxt och framtidstro, och för det behöver det finnas realistiska möjligheter att köpa sin första bostad. Under de senaste åren har varit väldigt utmanande för unga att få bostadslån. Antalet förstagångsköpare av bostäder har minskat, och medelåldern på förstagångsköparna har stigit, men fortfarande vill de flesta unga fortfarande bo i ett eget hus. Därför ser vi nu till att egenfinansieringsandelen i BSP-finansieringen, alltså andelen eget kapitalkrav sänks från 10% till 5%, att statsborgen höjs till 95% av lånebehovet och betalningstiden förlängs från 25 till 40 år. Det kommer göra husköp till en mer realistisk fråga för fler.  

Jordbruket och tryggandet av vår livsmedelsproduktion är något som vi också förde fram mycket i förhandlingarna. Vi vet att höjda energipriser har slagit hårt för jordbrukare. Därför höjer vi tillfälligt energiskatteåterbäringen för jordbruket till maximal nivå som EU tillåter. Den här åtgärden kommer att innebära en ekonomisk lättnad som når jordbrukarnas konton redan i år. Blir energikrisen långvarig är vi fullt medvetna om att ytterligare åtgärder krävs.  

Samtidigt måste vi vara ärliga och konstatera att svåra beslut väntar. Statsskulden idag uppgår till omkring 192 miljarder euro, och underskottet i statsbudgeten beräknas snart uppgå till omkring 17 miljarder euro. I snitt stiger vår statsskuld i minuten med 25 000 euro. Vi kan inte lösa vår situation utan drastiska åtgärder. 

Kommande regeringar, oavsett regeringspartier, kommer behöva fatta tuffa beslut. Jag är övertygad om att vi kommer behöva se över servicelöftet, beskattningssystem, pensioner och kostnadsfri service – det här är ju fundamentala pelare för SFP. 

Vi har en rätt lång väg tills det att ekonomin är i balans, och nästa period blir ett så kallat politiskt stålbad. Därför är varje investerad tillväxteuro i år välkommen. 

Sydin 29.4

Under de senaste veckorna har den nationella politiken kantats av ramrian, förhandlingarna där man fastställer ramarna för statsbudgeten för de kommande fyra åren.  Förhandlingsprocessen har varit mycket svåra. Men för oss i SFP var utgångsläget klart att vi inte som land når framgång endast genom nedskärningar. Därför tryggade vi många viktiga infrastruktursatsningar till Österbotten, så som breddningen av riksåttan mellan Bäckliden och Brännbacken och fördjupningen av Vasa hamn.  

En av de större tillväxtsatsningar som vi arbetat hårt för är åtgärdspaketet för byggbranschen. I flera år har byggbranschen haft det tufft och det syns i hela samhället och ekonomin. Byggbranschen är kopplad till privathushållen, industrier, tjänstesektorn och det offentliga. Så då byggandet avstannar så påverkar det vårt BNP, sysselsättningsgraden, tillväxten och också framtidstron.  

För unga har det på senare år varit svårt, eller mer eller mindre omöjligt, att få bostadslån. Antalet förstagångsköpare av bostäder har minskat, och medelåldern på förstagångsköparna har stigit, men fortfarande vill de flesta unga fortfarande bo i ett eget hus. Därför ser vi nu till att egenfinansieringsandelen i BSP-finansieringen, alltså andelen eget kapitalkrav sänks från 10% till 5%, att statsborgen höjs till 95% av lånebehovet och betalningstiden förlängs från 25 till 40 år. Det kommer göra husköp till en mer realistisk fråga för fler.  

Därtill höjer vi hushållsavdraget, vilket innebär att man kommer få större avdrag när man exempelvis renoverar sin bostad eller köper tjänster till hemmet. Vi inför också ett renoveringsbidrag och ett tillfälligt energistöd på 110 miljoner euro, som ska stärka efterfrågan i byggbranschen och stöda mer energismarta lösningar. 

Finland behöver tillväxt och framtidstro, och för det behöver det finnas realistiska möjligheter att få en bostad. Samtidigt står vi inför svåra beslut. Våra strukturella problem gör att kommande regeringar, oavsett regeringspartier, kommer behöva fatta tuffa beslut. Jag är övertygad om att vi kommer behöva se över servicelöftet, beskattningssystem, pensioner och kostnadsfri service – det här är ju fundamentala pelare för SFP. 

Då underskottet i statsbudgeten inom en nära framtid förväntas uppgå till omkring 17 miljarder, förstår man att sådana summor inte hanteras med osthyvel.  Vi har en rätt lång väg tills det att ekonomin är i balans, och nästa period blir ett så kallat politiskt stålbad. Därför är varje investerad tillväxteuro i år välkommen.  

Vasabladet 18.4.2026

I veckan bjöd jag in några representanter från den finlandssvenska ungdomsrörelsen till riksdagen. Vi diskuterade föreningarnas roll och verksamhet, och byråkrati blev ett tydligt ledord. 

Föreningslivet har en ovärderlig plats i vårt samhälle. SÖU:s 134 st föreningar har länge burit upp lokal kultur och gemenskap för folk i alla åldrar. Verksamheten drivs inte för ekonomisk vinning, utan drivs helt av frivilliga som sätter ner otroligt värdefull tid och energi - ett arbete vi inte får ta för givet. 

På senare tid har föreningar behandlats allt mer som företag, åtminstone sett till den mängd byråkrati som banker och myndigheter kräver. Föreningar möter nu samma avgifter och kompetenskrav som kommersiella aktörer, trots att verksamheten är helt ideell.  

Pandemin slog hårt på många föreningar och för flera har det varit svårt att komma igång igen.Nya eldsjälar är inget som bara dyker upp och yngre generationer har blivit svårare att locka med i verksamheten. Samtidigt går allt mer av föreningarnas tid till administrativt arbete, vilket är bort från själva verksamheten och ofta kräver viss kunskap i exempelvis ekonomiförvaltning.  

Kontakter med myndigheter, tillståndsavgifter och allt hårdare krav på särskild utbildning gör att ansvaret för de som driver en förening har ökat enormt.  

’’Danserna drar inte som förr’’ eller ’’folk engagerar sig inte mer’’ är inte hela sanningen. Byråkratin hjälper inte situationen. När bara omkostnaderna för ett evenemang kostar fyrsiffrigt, är det ju inte konstigt att det ordnas färre evenemang eller att biljettpriserna stiger. Räknar man de talkotimmar som sätts på administrationen är det lätt att förstå varför många inte orkar engagera sig.  

För en vanlig lokalförening är en fyrsiffrig summa betydande, speciellt om möjligheterna att finansiera sin verksamhet är begränsade. De möjligheterna har ytterligare begränsats av dagens krav och avgifter på föreningarna. 

För oss i SFP, med nästan exakt samma antal lokala föreningar inom partiet, vet vi hur ovärderligt frivilligt föreningarbete är för lokalsamhället.  Men det här är inte en självklarhet för alla, och speciellt inte för dem som kommer från delar av landet där föreningslivet inte är lika förankrat.  

Kraven på tredje sektorns byråkrati måste bli rimligare. Föreningar som inte är vinstbringande måste ses som en egen grupp och de måste ha möjlighet till egna anpassade processer, där den byråkratiska bördan är mer överkomlig och proportionell till den verksamheten som bedrivs.  

Under nästa regeringsperiod måste ”systemen” göras enklare. Det är inte rimligt att en förening ska behöva sätta så mycket resurser på administrativa uppgifter och kostnader som de gör idag. Förstås handlar det inte om att sänka säkerhetskraven eller att tumma på ansvaret i evenemangsordnande, utan det handlar om att hitta balans. Utan en förändring riskerar vi att ta död på vårt värdefulla föreningsliv. 

Mitt egna samhällsengagemang började i en UF-lokal och på den lokala sommarteatern, och jag vet vad föreningslivet kan ge och vilka dörrar det kan öppna. Därför vill jag tacka alla tusentals föreningsaktiva Österbottningar som bidrar till vårt föreningsliv och uppmana er som inte ännu gått med i en förening att göra det redan nu i vår. 

Österbottens Tidning 11.4.2026

Natten till onsdag höll världen andan. Sent på tisdagskvällen var oklart om USA:s president skulle eskalera kriget i Iran eller om de stridande parterna skulle enas om vapenvila. Oddsen pekade kanske mot det förstnämnda alternativet. Resultatet var däremot en något förvånande tillfällig vapenvila. Resultatet blev sänkt råoljepris, att börserna steg och att världsmarknaderna fick en välbehövlig andningspaus. Men vad de verkliga konsekvenserna av vapenvilan är, kan inte ännu förutspås.

Det vi däremot kan, och bör göra, är att se vilka nationella åtgärder vi behöver vidta för att i framtiden minimera störningar i vår ekonomi.

Rysslands anfallskrig mot Ukraina 2022 och nu USA och Israels attack på Iran har utlöst två energikriser som uppstått på olika vis. I Rysslands fall handlar det om sanktioner som till en början tog väldigt lång tid att få effekt, och i Irankriget handlar det mer om logistiska störningar från ett krigshärjat område. Europa och därmed Finland, har under flera årtionden totalt misslyckats med sin energipolitik. Så länge som vi är beroende av fossil energi från länder utanför Europa är det vi européer som står för notan, oavsett var den faktiska konflikten pågår. Detta bromsar tillväxten, driver inflationen och sänker invånarnas levnadsstandard. Allt är kopplat till den globala handeln och energipriserna.

Ur ett helhetsekonomiskt perspektiv är omöjligt att förstå de som tvekar på om vi måste fortsätta ställa om till grön energi, särskilt med de senaste energikriserna i färskt minne. Det räcker inte med vind- och solkraft eller med distributionsplikt i bränslepolitiken. Samtidigt är de smartare verktyg än exempelvis den föråldrade dieselskatten eller förbränning av italienskt skräp. Vi behöver radikalt öka vår energiproduktion, och de behöver ske ute till havs, på land, genom ställ- och reglerkraft och med fler kärnreaktorer.

Jag anser att elnäten mellan norra Sverige med Finlands måste kopplas samman bättre. Dragningen av kraftledningen får inte, så som någon tjänsteman utryckte, vara där vi historiskt har investerat. Fokus måste ligga på de områden där det i framtiden kommer byggas ny industri och skapas arbetsplatser. Här sticker Österbotten ut i positiv bemärkelse i näringslivets framtida investeringskarta.

Samma logik gäller drivmedel, det finns ingen framtid med bara ett alternativ till drivmedel. Biogas, elektricitet och biodiesel används redan idag, men de verkliga skatteincitamenten för lönsamma investeringar saknas fortfarande. I framtiden kan vätgas och andra moderna bränslen, som redan existerar på prototypsnivå, bli det normala. Men då får inte EU slösa bort en mandatperiod på att diskutera förbud av förbränningsmotorn så som man gjorde förr förra perioden. Huvudmålet måste vara att kunna producera egen förmånlig fossilfri energi.

Man blir frustrerad då man idag fyller tanken i sin dieselbil, det blir även jag. Men med fötterna stadigt på jorden kan jag ändå le över att vi igen lyckades väcka en lång rad europeiska och finska byråkrater som tagit energiförsörjningen för givet. Sent brukar syndarna vakna och i energipolitiken hoppas jag att de fossila syndarna inte nu somnar om.

Sydin 2.4.2026

Påsken är här - utöver senaste nytt om kriget i Iran som driver upp de globala energipriserna, har vi kunnat läsa om att det är brist på ägg i butikerna. Detta trots att vi producerar mycket mer än finländarna konsumerar, då Finlands självförsörjningsgrad på ägg är ca 120%. Även om det såklart är synd om någon blir utan sitt påskägg, hävdar jag att det på sikt är positivt att allmänheten får insyn i hur livsmedelsmarknaden fungerar.

För tillfället finns det åtminstone tre livsmedelskategorier där de inhemska producentpriserna är lägre än EU:s medelpris: nöt, får och ägg. I och med våra hårda nationella djurskyddskrav och garantin om en nästan antibiotikafri och helt salmonellafri produkt, förstår var och en att producenternas kalkyl är svår att få ihop. Därför är det fantastiskt att äggpackerierna via exportsatsningar nu har lyckats hitta andra försäljningskanaler där köparen värdesätter produkterna vi producerar. En produkt som vi producerar till ungefär 120% borde det inte vara brist på, så länge köparen är villig att betala.

Eftersom staten inte kan, eller bör blanda sig i prissättning, har regeringen identifierat ett växande problem i livsmedelskedjan som via lagstiftning går att åtgärda. Nämligen handelskedjornas så kallade “private-label” produkter, som mer och mer tar plats i butikshyllorna i stället för livsmedelsindustrins produktsortiment.

Är det något fel på butikernas egna märken? Nej, det behöver det inte vara. Men då vi får höra om fall på fall där större och mindre aktörer inom livsmedelsindustrin mer eller mindre utsätts för utpressning i stil med ’’om ni vill fortsätta sälja så bör ni göra det under butikens märke och till ett lägre pris’’ då måste ansvarsfulla beslutsfattare agera.

Därför reglerar vi nu livsmedelsmarknadslagen så att Europas mest vinstbringande detaljhandel inte längre får favorisera egna märken eller tvinga leverantörer att delge sina recept och därtill får livsmedelsmarknadsombudsmannen mer makt att agera om överträdelser sker. Det här är en topprioritet för oss i SFP.

Inom får- och nötsektorn är självförsörjningen redan förlorad, och tyvärr ser den produktionen inte ut att inom någon snar framtid kunna öka, då handeln inte visar några tecken på att vilja betala mer än EU:s medelpris. Då handeln inte betalar industrin, blir alternativet antingen att sälja produkterna i något annat land, eller sänka producentpriserna.

Men åtminstone gör vi allt vi kan för att i åtgärda där lagstiftningen gynnar den starka och stjälper den svaga, producenten.

Österbottens tidning 14.3.2026

Då snön smälter och tjälen släpper påminns vi om den enorma reparationsskuld som våra vägar har. I riksdagen behandlades nyligen den landsbygdspolitiska redogörelsen, och ungefär samtidigt uttalade sig finansministeriets budgetchef Mika Niemelä till Yle att det inte är realistiskt att upprätthålla dagens servicenivå och skick på vägnätet. Uttalandet måste såklart budgetchefen stå för, men i relation till debatten om landsbygspolitiska redogörelsen, förstår man att vi i framtiden ännu hårdare måste kämpa för varje meter ny beläggning.

Sittande regering är den första på länge som satsar på vägarna, så att reparationsskulden inte ökar. Vi i SFP vet hur viktiga vägarna är. Sett till invånarantalet, försörjer Österbotten med sin sysselsättningsgrad och export, sig själva och några landskap där till. I våra kommuner produceras en stor del av den förnyelsebara energi som hela landet drar nytta av. I livsmedelsproduktionen är vi tillsammans i de Österbottniska landskapen vägvisare. Listan med argument på varför Österbotten kan kräva att vägnätet hålls i ett rimligt skick kan göras hur lång som helst - och det påminner vi om i varje debatt.

Budgetchefens uttalande grundar sig på två beslut som riksdagen fattat, och de kommer påverka inte bara sittande, utan även kommande regering. Besluten om skuldspärren och NATO medlemskapets krav på att öka försvarsutgifterna till 3,5% av BNP och ytterligare 1.5% av BNP för att stöda försvaret, gör att vårt svängutrymme krymper. För mig är det självklart att vägarna, som är avgörande för militär mobilitet, ryms inom ramen för denna typen av utgifter.

Gällande försvarsutgifterna och dess inverkan på statsbudgeten är jag inte särskilt orolig. I onsdags träffade jag flera aktörer inom försvarsindustrin, och det är tydligt att branschen växer globalt – vare sig man vill det eller inte. Prognosen är att den finländska försvarsindustrins omsättning ska fyrdubblas till 2030-talet: från dagens cirka 3 miljarder euro till att cirka 12 miljarder euro, varav över hälften kommer gå på export. Detta är för att Finland är världsledande på flera områden, och våra produkter efterfrågas.

Finland kommer däremot inte gå in i kärnvapenindustrin. Men vårt försvar måste följa den tid vi lever i. Då försvarsmakten, med våra allierade, gör bedömningen att vår kärnvapenlagstiftning är föråldrad måste vi lyssna och agera.  Dagens kärnvapenlag bottnar i ett beslut från 1980-talet, då man var rädd att Sovjet skulle kräva att få placera kärnvapen på Finländskt territorium. Inget annat Nato-land har motsvarnade lagstiftning.

Vi har sedan inträdet i NATO argumenterat att vårt yttersta skydd är NATOs kärnvapenparaply, men i en krissituation bara ord, så länge lagstiftningen förbjuder att ens hantera kärnvapen. Lagändringen görs för att avskräcka. Vi kommer inte tillåta stationering av kärnvapen på finländskt territorium.

Finland måste kunna tryggas också när tryggheten hotas. Vi kan inte lämna landet utan de försvarselement som krävs - på samma sätt kan vi inte glömma bort att trygga landsbygden i helhetsförsvaret. Finlands helhetsförsvar måste vara starkt, och det kan bara uppnås om alla komponenter fungerar och vägarna är farbara.

Vasabladet 28.2.2026

Veckans plenum inleddes med en tyst minut för att uppmärksamma den fjärde årsdagen av Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina. Det som började som en chock för Europa har blivit ett utdraget krig på vår kontinent. För Ukrainas del handlar det om överlevnad, för oss om värderingar, säkerhet och trovärdighet. Finlands linje är tydlig: vi stöder Ukraina politiskt, militärt och ekonomiskt, och det stödet ska fortsätta. I de grundläggande trygghetsfrågorna står Finland enigt. Vi vet vad det innebär att leva granne med Ryssland, och vi vet att fred inte upprätthålls genom fromma förhoppningar utan genom beslutsamhet, stark försvarsförmåga och ett fungerande internationellt samarbete.

Men samtidigt som vi bär vårt internationella ansvar måste vi klara av vårt ansvar här hemma. Säkerhetspolitik och ekonomisk politik går hand i hand. Ett land som inte har ordning på sin ekonomi har i längden svårare att upprätthålla både sin försvarsförmåga och sin välfärd. Därför är diskussionen om den så kallade skuldbromsen viktig. Vi kan inte fortsätta leva på framtida generationers bekostnad. En lagstadgad skuldspärr är inte ett självändamål, det är ett verktyg för att tvinga oss beslutsfattare att prioritera, effektivera och tänka långsiktigt, oberoende av regeringens färg.

Det är samtidigt avgörande att en stramare finanspolitik inte förväxlas med utvecklingsfientlighet. Att minska underskottet är nödvändigt, men det får inte ske genom att vi monterar ner det som föder tillväxt. Tvärtom behöver vi parallellt genomföra reformer som stärker företagsamheten, underlättar investeringar och gör det mer lönsamt att arbeta och anställa. För SFP har utbildning, från småbarnspedagogik till avancerad forskning, utveckling och innovation, en särställning eftersom det inte är något vi anser att man kan spara på.

Här på exportkustens ser vi vad tillväxt och välfärd betyder i praktiken. När industrin investerar, när nya projekt tar fart och när små och medelstora företag vågar expandera, då stärks också statens och kommunernas finanser. Välfärd byggs inte genom bidrag, den byggs genom arbete, företagande och export. Välfärd utövas då alla har förutsättningar att gå på en ishockeymatch, revy, konsert eller dylikt.

Ett hot mot den långsiktiga välfärden är att vår självförsörjning urholkas genom olönsam produktion. Ett hot mot inhemska arbetsplatser ser vi inom livsmedelsindustrin. På Europas mest lönsamma dagligvarumarknad pressas producenterna och industrin allt hårdare av handelns oligopol. De förväntas först utveckla sina produkter och ställs därefter inför ultimatum: om de vill sälja dem måste de sänka priserna och dessutom producera samma vara under butikernas egna märken. Att kalla detta utpressning eller laglig produktstöld kan uppfattas som vulgärt. Men att livsmedelskedjan inte fungerar är uppenbart. Därför behövs revideringen av livsmedelsmarknadslagen. Därför behöver handelns egna märken begränsas. Att man nu inför riksdagens behandling hotar med högre matpriser är väntat. Europas mest vinstbringande dagligvaruhandel har såklart också alternativet att korrigera sina vinstkrav. På en fungerande marknad sätter säljaren priset och köparen avgör om den köper. I Finland är det två aktörer som idag sätter priset såväl då det kommer till inköp som försäljning och detta försöker vi nu råda bot på.

Syd-Österbotten 21.2.2026

Förra veckan uppmärksammades 112-dagen. En påminnelse om att hjälp finns ett samtal bort. Vi vet vilket nummer vi ska ringa när något händer, vi tar för givet att någon svarar, pratar svenska och att någon kommer. Ifjol var jag med om två situationer där jag var tvungen att ringa nödcentralen. Ena gången var branden lös och den andra gången låg ett träd över vägen. Båda gångerna imponerades jag av nödcentralens och frivilliga brandkårens snabba agerande.

I stora delar av vårt land, inte minst på landsbygden och i skärgården, är det FBK som först är på plats. När avstånden är långa, färjeförbindelserna få, och när närmaste heltidsstation finns långt från byn, är FBK ofta skillnaden mellan en begränsad skada och en katastrof. Det är företagaren, bonden, eller grannen som lämnar sitt arbete när larmet går. De gör det inte för lön eller uppmärksamhet, utan för att de känner ansvar för sin by och sin region.

FBK-verksamheten är mer än en del av räddningsväsendet. Den är en del av vår lokala kultur och gemenskap. I många byar fungerar brandkåren som en naturlig samlingspunkt över generationsgränserna. I Svenskfinland är FBK dessutom en viktig del av den svenskspråkiga tryggheten. Larm och instruktioner ges på svenska. I en krissituation ska man kunna kommunicera på sitt eget språk, det är inte en detalj, det är en grundläggande rättighet och en del av den upplevda säkerheten. Detta är också en rätt som svensktalande brandkårer har jämt emot den regionala arbetsledningen, att få kommunicera och utföra uppdragen på svenska.

Just nu diskuteras ett förslag om att göra de så kallade Firefit-nivåerna obligatoriska för alla som deltar i räddningsuppdrag. Det skulle innebära årliga konditionstester och fasta gränsvärden som avgör vilka uppgifter en FBK:are får utföra. Ambitionen är god. Men frågan är hur vi utformar kraven så att de stärker, och inte försvagar, verksamheten i hela landet. Vi inom SFP köper inte inrikesministeriets förslag, utan kräver att det revideras omgående. Om regelverket blir alltför stelt och utgår från förutsättningar i centralorter riskerar vi att höja tröskeln att delta. Alla behövs, och alla behöver inte göra exakt samma saker. Det måste finnas flexibilitet så att uppgifter kan fördelas enligt kompetens, erfarenhet och förmåga.

Vi talar ofta om beredskap och resiliens. Men beredskap byggs lokalt. Den byggs av människor som är beredda att ställa upp, kvällar, nätter och helger. När vi nästa gång ser siffrorna 112 är det värt att minnas att tryggheten bygger på ett samspel mellan professionella räddningsenheter och frivilliga krafter runt om i landet. Regelverk ska stärka räddningsväsendet, också på landsbygden, också i skärgården och självklart på eget modersmål.

Ilkka-Pohjalainen 13.2.2026

Vuoden 2026 valtiopäivät on nyt avattu ja kevätistuntokausi on alkanut eduskunnassa. Nämä ovat nyt viimeiset valtiopäivät ennen seuraavia eduskuntavaaleja, ja monia tärkeitä kysymyksiä on vielä ratkaistava ennen vaalikauden päättymistä. Seuraavaksi käsitellään alueidenkäyttölakia ympäristövaliokunnassa, jonka tavoitteena on helpottaa alueiden suunnittelua, rakentamista ja investointeja kasvun tukemiseksi.

Yhteiskuntamme hyvinvoinnin peruspilarit ovat: koulutus, kulttuuri, työpaikat, luottamus viranomaisiin, kotimaisen ruoan saatavuus, terveydenhuolto ja luotettava puolustus. Eurooppalaisessa vertailussa Suomi erottuu edellä mainituista peruspilareista työpaikkojen osalta.

Työllisyystilanne on tällä hetkellä erittäin haastava. Suomella on EU:n korkein työttömyysaste, ja vaikka uudet luvut osoittavat, että Suomen talous on alkanut hitaasti kasvaa, meillä on vielä paljon tekemistä saavuttaaksemme korkeamman työllisyysasteen. Nyt tarvitaan hallitukselta erityisesti nuorten tilannetta helpottavia poliittisia toimia. Olen ottanut esille vastuuministerin kanssa tarpeen luoda esimerkiksi nuorille

erityinen verohelpotus, joka huomioidaan yritysverotuksessa. Selkokielellä sanottuna kyse on siitä, että nuoria työllistäville yrityksille voitaisiin myöntää verovähennys sillä edellytyksellä, että vähintään vähennyssumma investoidaan takaisin yritykseen. Lisäksi olisi viisasta tarkistaa viimeistään seuraavan vaalikauden aikana päätös, jonka mukaan valtio ei enää tue aikuiskoulutusta.

Hallitus ei kuitenkaan voi eikä sen pidä yrittää luoda työpaikkoja, sillä julkinen sektori on jo nyt suhteessa BKT:hen suurempi kuin taloudelliset edellytyksemme mahdollistaa. Työpaikat syntyvät yrityksissä, ja olemmekin saaneet esimerkiksi upeita uutisia Wärtsilältä, joka ilmoitti 140 miljoonan euron lisäinvestoinnista, tuotannon kasvusta ja uusista työpaikoista alueellamme. Lisää vastaavia investointeja on tällä hetkellä suunnitteilla. Toivon ja uskon, että saamme lisää hyviä työpaikkauutisia Vaasan alueella, Pohjanmaalla ja Suomessa jo tänä keväänä.

Kuten sanoin, ilman uusia työpaikkoja ei ole edellytyksiä sisäiselle turvallisuudelle ja hyvinvoinnille.

Kun tarkastellaan tulevaisuuden kysymyksiä alueellisesta näkökulmasta, on meillä Vaasan alueella suuria yrityksiä, jotka investoivat uusiin työpaikkoihin, joten olemme erittäin hyvässä asemassa. Jotta yrityksillä olisi myös tulevaisuudessa parhaat mahdolliset edellytykset menestyä, tarvitaan sekä oikeanlaista infrastruktuuria että laaja koulu- ja palveluverkosto. Mustasaaren kunnanvaltuusto päätti marraskuussa,

että budjettiin sidottaviin tavoitteisiin sisällytetään Tölby-Vikby ja Sulvan osayleiskaavojen resurssien turvaaminen, jotta Väylävirasto voi jatkaa satamatiehankkeen suunnittelua.

Joulukuussa hyväksyttiin kaavoitusohjelma, jossa nämä kaksi kaavaa saivat paalupaikan. Poliittisesti on hyvin selvää, että hanketta halutaan viedä eteenpäinmahdollisimman nopeasti. Yhtä selväksi kävi maanantaina, kun kunnanhallitus teki mielestäni viisaan yksimielisen päätöksen olla lakkauttamatta Helsingby skolania, vaan etsiä ratkaisua sen yhdistämiseksi suomenkieliseen Tuovilan kouluun, joka myös vahvistuu tämän päätöksen myötä. Kunnanvaltuustolla on maanantaina viimeinen sana, mutta pidän erittäin epätodennäköisenä, että päätös muuttuu. Etelä-Mustasaari on yksi Suomen mielenkiintoisimmista alueista, jossa sekä Vikby että Giga-alueet sijaitsevat aivan vieressä. Alue, jossa mahdollisuudet turvalliseen asumiseen lähellä työpaikkoja, keskustaajamaa ja liikenneyhteyksiä ovat parhaimmillaan.

Vasabladet 7.2.2026

Riksmötet för 2026 har öppnats och vårterminen är inledd i riksdagen. Detta är nu sista riksmötet innan nästa riksdagsval, och många stora helheter ska ännu behandlas innan mandatperioden är över. Det som strax är aktuellt är behandlingen av områdesanvändningslagen i miljöutskottet, där målsättningen är att göra det lättare att planlägga, bygga, investera i tillväxt i våra regioner. För mig har det under beredningen varit viktigt att markägarens position stärks samtidigt som kommunerna behöver ha verktygen att snabbt planlägga för utveckling. Vilket i sin tur ska leda till kortare offentliga processer då företag och andra aktörer vill bygga.  

I förvaltningsutskottet arbetar vi som bäst med betänkandet till Statsrådets redogörelse för den inre säkerheten. I den vi lyfts de centrala hoten men också styrkorna då det kommer till vår inre säkerhet. I samma ämne har jag i veckan tillbringat några dagar i Nikosia på ett parlamentariskt möte med Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol). Under mötet diskuterades den framtida reformen av Europols uppgifter, verksamhet och tillsyn, Europols roll i bekämpningen av människohandel, organiserad brottslighet och samarbetet mellan Europol och andra EU-byråer i kampen mot brottslighet. Europol är ett viktigt komplement till våra egna säkerhetsmyndigheter. Men för mig står det klart att vår inre säkerhet främst bygger på inhemska förutsättningar och beslut.  

Grundpelarna till välfärden i vårt samhälle: Utbildning, kultur, jobb, tillit till våra myndigheter, tillgång till inhemsk mat, vård och ett trovärdigt försvar. I europeiska jämförelser sticker Finland ut på en av nämnda grundpelare, jobben.  

Sysselsättningsläget är just nu väldigt utmanande. Finland har högst arbetslöshet inom EU, och trots att de nya siffrorna visar att Finlands ekonomi långsamt börjat växa igen, är det ännu mycket vi behöver göra att för att nå en högre sysselsättningsgrad. Speciellt då det kommer till ungdomars möjligheter att hitta praktikplatser, sommarjobb och jobb har också Österbottens förutsättningar försämrats på kort tid.  

Som jag ser det behövs politiska stöd av regeringen för att underlätta framför allt för unga. Något som jag har lyft med ansvariga ministern är behovet av en ungdomsreservering i företagsbeskattningen. I klarspråk handlar ett skatteavdrag företag som anställer unga kunde ges mot kravet att minst avdragets storlek återinvesteras i företaget. Därtill vore det nog klokt att senast nästa mandatperiod ompröva beslutet som gjorde att staten inte längre stöder vuxenutbildning.  

Jobb kan och bör regeringen dock inte försöka skapa, vår offentliga sektor är i förhållande till BNP redan större än våra ekonomiska förutsättningar. Jobben föds i företagen och i onsdags fick vi en fantastisk nyhet från Wärtsilä som meddelade om ytterligare en 140-miljonsinvestering, ökad produktion och fler anställda i vår region. Fler motsvarande investeringar ligger för tillfället i det s.k. röret. Och jag både hoppas och tror på flera fina jobbnyheter i Vasaregionen, Österbotten och Finland redan i vår. För som sagt utan nya jobb, inga förutsättningar för inrikes säkerhet och välfärd.  

Kolumn i Vasabladet 13.12.2025

Den kommunala ekonomin kämpar med sviterna från vårdreformen. Så ser det ut i hela landet och även om det är en klen tröst har vi i Vasaregionen tack vare en hög sysselsättning, högklassiga skolor, lönsam exportindustri och lediga företagstomter väldigt mycket bättre förutsättningar att själva påverka vår framtid. Det gör vi efter bästa förmåga och nya företagsetableringar är regelbundet på agendan. Men tyvärr får också den mest inbitna optimisten medge att då effekter från kriget i Ukraina, det globala handelskriget och en allmän nationell stagnation i ekonomin känns till, fördröjs också de bästa av planer med följden att kommunerna får anpassa sig efter det. Korsholm är inget undantag och kommunstyrelsen fattade därför beslut om nya samarbetsförhandlingar på sitt senaste möte.  

I media har också rapporterats om en konsultrapport som beställdes våren 2025 som föreslår anpassningar genom några skolstängningar och samma öde för alla kommunens mindre daghem. Det är värt att upprepa kommunstyrelseordförande Karps ord, rapporten är en rapport bland många och att stänga daghem har inget politiskt stöd i Korsholm. Under mina år i Korsholmspolitiken har det i våra offentliga beslut aldrig funnits ett så starkt stöd för de mindre daghemmen. Att skolnätverket med såväl 
pedagogiska som ekonomiska argument går mot större lärcentran har vi som alltid 
uppskattat också de små skolorna fått acceptera. Med facit på hand har också 
resultaten tack vare duktiga lärare, personal och ändamålsenliga byggnader visat sig 
över förväntan. Men de lokala mindre daghemmen tillför så väldigt mycket mer än motsvarande skolor. Att detta av många ses som en identitetsfråga är något jag uppskattar och i detta var kommunfullmäktige tydlig då budgeten för 2026 behandlades i november och våra bindande målsättningar slogs fast. 

På riksplanet föll den så kallade statsandelsreformen. Under hösten har vi sett över 10 olika alternativ som regeringspartierna internt inte kunde enas kring. I Österbotten fanns i det som föll såväl vinnare som förlorare. Nu borde regeringen tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp så nästa regering har bättre förutsättningar att lyckas reformera den kommunala ekonomin och frågan är om det i samband med detta arbete börjar pratas om en kommunreform.  

Den kommunala ekonomin är dock i jämförelse med välfärdsområdenas stabil. Svenska riksdagsgruppen har hela hösten i otaliga möten med ansvariga ministrar uppbackade av Österbottens välfärdsområde påtalat att finansieringen till välfärdsområdena kräver stora korrigeringar. Här har vi ännu inte nått resultat, men jag är övertygad om att vi inom snar framtid kommer hitta nödvändiga lösningar för en mer rättvis finansiering till landets välfärdsområden. 

Resultat till viktiga projekt blev det däremot då statsbudgeten godkändes i finansutskottet här i veckan. Utöver de traditionella infrastruktursatsningarna är jag nöjd över att vi har lyckats hitta finansiering till flera organisationer som stöder de mest utsatta i samhället, till projekt med kulturell koppling och till organisationer som stärker primärnäringarna. Och på tal om primärnäringarna, ett av mandatperiodens bästa och mest väntade beslut förväntas med stor majoritet kunna fattas slutligen i början av nästa vecka. Äntligen inför vi stamvårdande licensjakt på varg, lo och björn.  

Det här är min sista kolumn innan riksdagen går på jullov. Därför vill jag passa på att tacka alla läsare för det gångna året och önska alla en god och fridfull jul och ett gott nytt år.  

Kolumn i ÖT 6.12.2025

Freden kan vara bra, dålig eller en kompromiss. Så utryckte sig republikens president Alexander Stubb i onsdags. Väldigt lite tyder för tillfället på det första alternativet även om freden i Ukraina och Europa idag är närmare än den varit sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina.

Jag tror att alla som läste det första utkastet på USA:s 28 punkters fredsplan för några veckor sen ganska fort insåg att tåget till en bra fred därmed gick. Med bra fred menas en fred där det angripna landet behåller sin självständighet, behåller sin suveränitet, återfår sina förlorade landområden och därtill ersättning för återuppbyggnaden.

USA:s 28 punktersplan för freden mellan Ryssland och Ukraina innehöll de flesta element för en dålig fred, helt i linje med kraven som angriparen ställt. Det här var utgångsläget i några av de viktigaste förhandlingarna sen slutet av andra världskriget. Då president Stubb säger att vi nog bör förbereda oss på en annorlunda fred än den vi själva har tänkt har han nog säkert rätt. Men han säger också att det bara är Ukraina som kan godkänna fredsvillkoren. Finland och Europa ska stöda Ukraina.

Idag firar vi vår självständighetsdag. En självständighet vi aldrig har kunnat ta förgivet och där vi har våra veteraner av tacka för att vi bevarat självständigheten i 108 år liksom Ukraina har sina soldater att tacka för att de är ett självständigt land idag. I Finland vet vi hur det är att tappa landområden, inte suveränt kunna fatta beslut och därtill betala krigsskadestånd. Fredsvillkoren för Finland efter vinter- och fortsättningskrigen var mycket tuffa – och egentligen var det med EU-medlemskapet 1995 och NATO-medlemskapet 2023 som man kan säga att vi nådde suveräniteten helt.

Fredsprocesser är svåra och bara för att vapnen tystnar betyder det inte att allt blir som förr. Det vet Finland och därför kommer vårt agerande i utrikespolitiken framöver spela en nyckelroll i upprätthållande av freden, byggande av demokratin och framför allt i det antagligen successiva stärkandet av Ukrainas suveränitet.

En rikssvensk politiskt liberal debatttidning bad mig här i veckan skriva en kolumn om hur finländska beslutsfattare ser på försvars- och säkerhetspolitik. Frågan ställdes sådär som om hur kan ni vara så eniga och hur kan ni fatta besluten så fort? Nato, stängningen av gränsen eller utträdet ur Ottawafördraget för att nämna några. Jag inledde texten med att min farfar lärde mig som barn att leksaksvapnet lämnar i farstun och fortsatte med att vårt samhälle är byggt utgående från ett totalförsvar är utformat som en diamant. Då alla bitar fungerar lämnar också ryssen sina vapen i farstun.

Ukraina står nu inför sin historias tuffaste beslut. Till vilket pris kan de gå med på fred och få slut på dödandet? Priset får inte vara för högt för att de ska kunna återuppbygga samhället och skapa sin egen diamant likt det vi har gjort.  Finland ska i alla läge vara ett land som stöder Ukrainas eget beslut och hjälper dem vidare. Likasinnade länder behöver hålla ihop då man har en sådan granne i öst som Finland och Ukraina.

Med dessa, idag lite mer allvarliga ord vill jag utrrycka min tacksamhet för att få leva i ett fritt och suveränt land och önskar allihopa en fin självständighetsdag.

https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/server/api/core/bitstreams/cdb2a074-64d3-4cfc-86d5-e2a882570502/content