Då freden ska till har Ukraina sista ordet
Kolumn i ÖT 6.12.2025
Freden kan vara bra, dålig eller en kompromiss. Så utryckte sig republikens president Alexander Stubb i onsdags. Väldigt lite tyder för tillfället på det första alternativet även om freden i Ukraina och Europa idag är närmare än den varit sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina.
Jag tror att alla som läste det första utkastet på USA:s 28 punkters fredsplan för några veckor sen ganska fort insåg att tåget till en bra fred därmed gick. Med bra fred menas en fred där det angripna landet behåller sin självständighet, behåller sin suveränitet, återfår sina förlorade landområden och därtill ersättning för återuppbyggnaden.
USA:s 28 punktersplan för freden mellan Ryssland och Ukraina innehöll de flesta element för en dålig fred, helt i linje med kraven som angriparen ställt. Det här var utgångsläget i några av de viktigaste förhandlingarna sen slutet av andra världskriget. Då president Stubb säger att vi nog bör förbereda oss på en annorlunda fred än den vi själva har tänkt har han nog säkert rätt. Men han säger också att det bara är Ukraina som kan godkänna fredsvillkoren. Finland och Europa ska stöda Ukraina.
Idag firar vi vår självständighetsdag. En självständighet vi aldrig har kunnat ta förgivet och där vi har våra veteraner av tacka för att vi bevarat självständigheten i 108 år liksom Ukraina har sina soldater att tacka för att de är ett självständigt land idag. I Finland vet vi hur det är att tappa landområden, inte suveränt kunna fatta beslut och därtill betala krigsskadestånd. Fredsvillkoren för Finland efter vinter- och fortsättningskrigen var mycket tuffa – och egentligen var det med EU-medlemskapet 1995 och NATO-medlemskapet 2023 som man kan säga att vi nådde suveräniteten helt.
Fredsprocesser är svåra och bara för att vapnen tystnar betyder det inte att allt blir som förr. Det vet Finland och därför kommer vårt agerande i utrikespolitiken framöver spela en nyckelroll i upprätthållande av freden, byggande av demokratin och framför allt i det antagligen successiva stärkandet av Ukrainas suveränitet.
En rikssvensk politiskt liberal debatttidning bad mig här i veckan skriva en kolumn om hur finländska beslutsfattare ser på försvars- och säkerhetspolitik. Frågan ställdes sådär som om hur kan ni vara så eniga och hur kan ni fatta besluten så fort? Nato, stängningen av gränsen eller utträdet ur Ottawafördraget för att nämna några. Jag inledde texten med att min farfar lärde mig som barn att leksaksvapnet lämnar i farstun och fortsatte med att vårt samhälle är byggt utgående från ett totalförsvar är utformat som en diamant. Då alla bitar fungerar lämnar också ryssen sina vapen i farstun.
Ukraina står nu inför sin historias tuffaste beslut. Till vilket pris kan de gå med på fred och få slut på dödandet? Priset får inte vara för högt för att de ska kunna återuppbygga samhället och skapa sin egen diamant likt det vi har gjort. Finland ska i alla läge vara ett land som stöder Ukrainas eget beslut och hjälper dem vidare. Likasinnade länder behöver hålla ihop då man har en sådan granne i öst som Finland och Ukraina.
Med dessa, idag lite mer allvarliga ord vill jag utrrycka min tacksamhet för att få leva i ett fritt och suveränt land och önskar allihopa en fin självständighetsdag.
