Föreningslivets eldsjälar möter allt mer orimliga regelverk

Vasabladet 18.4.2026

I veckan bjöd jag in några representanter från den finlandssvenska ungdomsrörelsen till riksdagen. Vi diskuterade föreningarnas roll och verksamhet, och byråkrati blev ett tydligt ledord. 

Föreningslivet har en ovärderlig plats i vårt samhälle. SÖU:s 134 st föreningar har länge burit upp lokal kultur och gemenskap för folk i alla åldrar. Verksamheten drivs inte för ekonomisk vinning, utan drivs helt av frivilliga som sätter ner otroligt värdefull tid och energi - ett arbete vi inte får ta för givet. 

På senare tid har föreningar behandlats allt mer som företag, åtminstone sett till den mängd byråkrati som banker och myndigheter kräver. Föreningar möter nu samma avgifter och kompetenskrav som kommersiella aktörer, trots att verksamheten är helt ideell.  

Pandemin slog hårt på många föreningar och för flera har det varit svårt att komma igång igen.Nya eldsjälar är inget som bara dyker upp och yngre generationer har blivit svårare att locka med i verksamheten. Samtidigt går allt mer av föreningarnas tid till administrativt arbete, vilket är bort från själva verksamheten och ofta kräver viss kunskap i exempelvis ekonomiförvaltning.  

Kontakter med myndigheter, tillståndsavgifter och allt hårdare krav på särskild utbildning gör att ansvaret för de som driver en förening har ökat enormt.  

’’Danserna drar inte som förr’’ eller ’’folk engagerar sig inte mer’’ är inte hela sanningen. Byråkratin hjälper inte situationen. När bara omkostnaderna för ett evenemang kostar fyrsiffrigt, är det ju inte konstigt att det ordnas färre evenemang eller att biljettpriserna stiger. Räknar man de talkotimmar som sätts på administrationen är det lätt att förstå varför många inte orkar engagera sig.  

För en vanlig lokalförening är en fyrsiffrig summa betydande, speciellt om möjligheterna att finansiera sin verksamhet är begränsade. De möjligheterna har ytterligare begränsats av dagens krav och avgifter på föreningarna. 

För oss i SFP, med nästan exakt samma antal lokala föreningar inom partiet, vet vi hur ovärderligt frivilligt föreningarbete är för lokalsamhället.  Men det här är inte en självklarhet för alla, och speciellt inte för dem som kommer från delar av landet där föreningslivet inte är lika förankrat.  

Kraven på tredje sektorns byråkrati måste bli rimligare. Föreningar som inte är vinstbringande måste ses som en egen grupp och de måste ha möjlighet till egna anpassade processer, där den byråkratiska bördan är mer överkomlig och proportionell till den verksamheten som bedrivs.  

Under nästa regeringsperiod måste ”systemen” göras enklare. Det är inte rimligt att en förening ska behöva sätta så mycket resurser på administrativa uppgifter och kostnader som de gör idag. Förstås handlar det inte om att sänka säkerhetskraven eller att tumma på ansvaret i evenemangsordnande, utan det handlar om att hitta balans. Utan en förändring riskerar vi att ta död på vårt värdefulla föreningsliv. 

Mitt egna samhällsengagemang började i en UF-lokal och på den lokala sommarteatern, och jag vet vad föreningslivet kan ge och vilka dörrar det kan öppna. Därför vill jag tacka alla tusentals föreningsaktiva Österbottningar som bidrar till vårt föreningsliv och uppmana er som inte ännu gått med i en förening att göra det redan nu i vår.