Tryggheten börjar i byn

Syd-Österbotten 21.2.2026

Förra veckan uppmärksammades 112-dagen. En påminnelse om att hjälp finns ett samtal bort. Vi vet vilket nummer vi ska ringa när något händer, vi tar för givet att någon svarar, pratar svenska och att någon kommer. Ifjol var jag med om två situationer där jag var tvungen att ringa nödcentralen. Ena gången var branden lös och den andra gången låg ett träd över vägen. Båda gångerna imponerades jag av nödcentralens och frivilliga brandkårens snabba agerande.

I stora delar av vårt land, inte minst på landsbygden och i skärgården, är det FBK som först är på plats. När avstånden är långa, färjeförbindelserna få, och när närmaste heltidsstation finns långt från byn, är FBK ofta skillnaden mellan en begränsad skada och en katastrof. Det är företagaren, bonden, eller grannen som lämnar sitt arbete när larmet går. De gör det inte för lön eller uppmärksamhet, utan för att de känner ansvar för sin by och sin region.

FBK-verksamheten är mer än en del av räddningsväsendet. Den är en del av vår lokala kultur och gemenskap. I många byar fungerar brandkåren som en naturlig samlingspunkt över generationsgränserna. I Svenskfinland är FBK dessutom en viktig del av den svenskspråkiga tryggheten. Larm och instruktioner ges på svenska. I en krissituation ska man kunna kommunicera på sitt eget språk, det är inte en detalj, det är en grundläggande rättighet och en del av den upplevda säkerheten. Detta är också en rätt som svensktalande brandkårer har jämt emot den regionala arbetsledningen, att få kommunicera och utföra uppdragen på svenska.

Just nu diskuteras ett förslag om att göra de så kallade Firefit-nivåerna obligatoriska för alla som deltar i räddningsuppdrag. Det skulle innebära årliga konditionstester och fasta gränsvärden som avgör vilka uppgifter en FBK:are får utföra. Ambitionen är god. Men frågan är hur vi utformar kraven så att de stärker, och inte försvagar, verksamheten i hela landet. Vi inom SFP köper inte inrikesministeriets förslag, utan kräver att det revideras omgående. Om regelverket blir alltför stelt och utgår från förutsättningar i centralorter riskerar vi att höja tröskeln att delta. Alla behövs, och alla behöver inte göra exakt samma saker. Det måste finnas flexibilitet så att uppgifter kan fördelas enligt kompetens, erfarenhet och förmåga.

Vi talar ofta om beredskap och resiliens. Men beredskap byggs lokalt. Den byggs av människor som är beredda att ställa upp, kvällar, nätter och helger. När vi nästa gång ser siffrorna 112 är det värt att minnas att tryggheten bygger på ett samspel mellan professionella räddningsenheter och frivilliga krafter runt om i landet. Regelverk ska stärka räddningsväsendet, också på landsbygden, också i skärgården och självklart på eget modersmål.