Insändare från 2.1.2023

Jonathan Hemming bekräftar i sitt insändarsvar 29.12 exakt det som jag sist skrev om De Grönas lantbrukspolitik. Jag tror verkligen att han vill väl, men då konsekvenserna av De Grönas politik direkt är motsägelsefull, försvinner trovärdigheten. Vore det inte för att Hemmings insändare innehöll så många direkta sakfel hade jag låtit bli att förlänga diskussionen.

Hemming påstår att utkastet på ny fosforförordning enbart påverkar gårdar som inte hör till basmiljöstödet och en bråkdel av svin- och fjärderfägårdarna. Detta påstående är inte sant. Utkastet ställer nya, mycket strängare krav på alla gårdar som har husdjur och sprider gödsel eller tar emot husdjursgödsel från gårdar med djur. I förslaget skärps också gränserna för en justering av för fosforgivan vid höga skördenivåer markant, och detta berör alla gårdar. Vi som arbetar med jordbrukarnas intressebevakning kalkylerar att prislappen för jordbrukarna på förordningen är 100 miljoner euro och det strider mot regeringsprogrammet.

Hemming önskar att husdjursgårdarna i Finland skulle vara mer jämnt utspridda. Det kan jag förvisso också önska, och för det behöver unga våga investera och tro på framtiden. Den retorik som De Gröna använder kring husdjursproduktionen ger här mycket att önska. Behöver jag påminna om alla gånger någon grön politiker har smutskastat den inhemska köttproduktionen?

I den nya CAP-planen (EU:s gemensamma jordbrukspolitik 2023-2027) har Finland valt att satsa på miljöåtgärder. Jordbrukarna kommer krävas på fler miljöåtgärder än förr för att kunna behålla samma nivå på jordbruksstöden som innevarande år. Jag skulle säga att den nya stödlagstiftningen svarar på det mesta som vi gemensamt vill för att stärka biodiversiteten, öka kolbindningen och minska näringsläckage i jordbruket.

Det är också ledsamt att läsa vilken bild Hemming har av växthusnäringen. Det finns få branscher som under 2000-talet har minskat sitt CO2 utsläpp så mycket som växthussektorn. Och att påstå att tillgången på inhemska grönsaker inte skulle vara en försörjningsberedskapsfråga samt använda några enskilda framgångsrika företags beskattningsbara resultat som slagträ i debatten är både lågt och direkt företagarovänligt. Samma resultat har bidragit med mycket välfärd i våra regioner och det har vi företagen att tacka för.

Slutligen ska jag ge Hemming ett rätt. Det har faktist inte alltid varit enkelt att försvara regeringen som även mitt parti ingår i. Bland annat frågorna vi här debatterar, eller säg Naturvårdslagen och EU:s restarureringsförordning är frågor där jag vet att regeringens politik hade sett annorlunda ut om SFP själva hade fått styra. Det vi inte vet är hur ärendena hade sett ut om SFP inte hade varit med. Jag vågar mig ändå på att säga, att Österbottningarna i stort har varit mer vinnare än förlorare på grund av SFP:s medverkan i regeringen – och i frågorna som rör den enskilda Österbottniska markägaren är min uppfattning att samarbetet med De Gröna vacklar.

Christoffer Ingo

SFP

Insändare från 21.12.2022

På insändarsidorna, VBL den 20.12 ger två Gröna lokalpolitiker sken av att De Grönas jord- och skogsbrukspolitik bidrar till högre lönsamhet på gårdarna och ökad självförsörjning på inhemskt livsmedel. Skribenterna förundras också varför den Österbottniska producentorganisationen är upprörd över Gröna förbundet. Det beror på att De Gröna genom olika uttalande och sitt agerande inom regeringen inte bryr sig om den markägande bonden som varje dag förser finländaren med mat på bordet.

Jag utgår från att skribenterna inte är bekanta med skrivningarna som rör jordbruket i regeringsprogrammet som 5 partiregeringen godkände under ledning av statsminister Rinne 2019. Den för jordbruket viktigaste skrivningen lyder:

-       Att kostnader inte får påföras lantbruket utan att fullt kompenseras.

Trots det bereds på det grönt ledda miljöministeriet en fosforförordning, som i klartext skulle begränsa jordbrukares möjlighet att använda sig av djurgödsel. Prislappen i form av behov av ökat konstgödselköp och minskade skördar uppskattas till 100 miljoner per år. En förordning som direkt strider mot regeringsprogrammet och som i nuvarande ekonomiska situation bör ses som direkt oansvarig.

Ett annat exempel där vi vet att De Gröna med flankstöd av Vänsterförbundet inom regeringen direkt har motarbetat den aktiva livsmedelsproduktionen är turerna kring krisstödspaketen. Försörjningsberedskapsstödet värt drygt 300 miljoner som regeringen gav våren 2022 har till 2/3 betalats. Även som totalbeloppet är stort kan vi konstatera att fördelningen gav mycket att önska. Den krisande husdjurssektorn blev i relation till behovet nedprioriterad. Däremot allokerades 10% av totalsumman till våtmarksodling.

Fortsätter vi lista exempel där De Gröna äventyrar den inhemska livsmedelsproduktionen kan vi se de senaste veckornas turer kring el-krisstödet. Producentorganisationerna tillsammans Handelsträdgårdsförbundet har under hela hösten varit mycket tydliga med att det i vinter inte odlas gurka och tomat om det inte presenteras någon form av energistödpaket för växthussektorn. Hur har då De Gröna agerat? Jo, istället för att trygga matproduktionen valde De Gröna att straffa Centern som i riksdagen till markägarnas lycka valde att plocka bort 2 mycket kritiska paragrafer i naturvårdslagen. Straffet De Gröna delade ut, var att fördröja ett eventuellt el-krisstödet till lantbruket, och ännu per dags datum är det oklart om livsmedelsproducenterna får tillgång till stödet. Det som däremot är klart, är att merparten av växthusen i Syd-Österbotten inte tänds i vinter och vi ser redan stigande arbetslöshetssiffror på grund av permitteringar i regionen. Jag vill se hur de gröna politikerna, förklarar detta till de permitterade växthusanställda.

Vad jag ser som allvarligast är ändå De Grönas förmåga att säga ett och göra något annat. Läser man partiets politiska program finner man riktigt bra skrivningar om jordbruket. Så som följande tre exempel:

-       De Gröna är måna om odlarens välmåga och ett rättvist pris på den mat odlaren producerar. Vår jordbrukspolitik siktar på en förnyelse som gör att lönsamheten inom matproduktionen stiger, självförsörjningen ökar och miljöpåverkan minskar.

-       Vi förbättrar avtalen mellan producenterna, livsmedelsindustrin och handeln. Vi ingriper i handelns dominerande ställning lagstiftningsvägen

-       Vi riktar jordbruksstöden till de aktiva odlarna så att stöden är bundna till matproduktionen, försörjningstryggheten och upprätthållande av de ekosystemtjänster som naturen erbjuder

Med hänvisning till nämnda skrivningar, samt det man kom överens om inom regeringen i regeringsförhandlingarna 2019 är det alldeles tydligt att det man lovar och säger inte uppfylls. Hade De Gröna verkligen velat göra något åt handelns dominerande ställning hade revideringen av livsmedelsmarknadslagen som regeringen beredde i höstas, lovat mer förändring än den gör. Nu kan vi konstatera att allt krut i den här frågan bör sättas på att nästa regering är villig att revidera konkurrenslagstiftningen.

Slutligen vill jag ändå lyfta något positivt. Konsumenterna uppskattar inhemsk mat mer än någonsin. Den allmänna åsikten är att producenten får för liten andel av det hen producerar och att handeln skor sig på landets producenter. Till den gröna nominerade riksdagsvalskandidaten ger jag gärna ett tips som kan öka trovärdigheten i debatten. Det är nämligen så, att även om texterna i de politiska programmen eller regeringsprogrammet är välskrivna, så är det resultat och den dagliga politiken som avgör. Om lagförslagen från grönledda ministerium, eller rapporterna från regeringssamarbetet gång på gång talar mot det man säger i programmen, då blir de som berörs upprörda och trovärdigheten sjunker. Tipset, blir att hålla det man lovar och visa att man värnar om den inhemska maten.

Christoffer Ingo

Riksdagskandidat SFP

Insändare från 2.12.2022

Om vi vill hålla toppklass på vår yrkesutbildning så måste vi ge tillräckligt med resurser som möjliggör fler lärare i skolorna. Inom yrkesutbildningen i Österbotten har man blivit van att med otillräcklig finansiering koka soppa på spik. Vi har nu nått till vägs ände där jag ser att yrkesskolornas ägare, dvs kommunerna behöver ta sitt ansvar om vi i Österbotten i framtiden vill kunna stoltsera med världens bästa utbildning som svarar på näringslivet och den enskilda individens behov. 

De senaste regeringarna har gått hårt åt yrkesutbildningen. Regeringen Sipilä skar ner finansieringen och ökade prestationskraven och löftena från regeringen Rinne/Marin om full kompensation för ökade kostnader för den förlängda läroplikten uteblev. Inom SÖFUK, som driver Yrkesakademin i Österbotten, märks reformer mest i den totala finansieringen och i antalet lärare och yrkesmän i skolorna. 

YA som enligt uppdrag från ägarkommunerna driver sin verksamhet helt och hållet med statsandelar och egen försäljning hade år 2012 en omsättning på 27,3 miljoner euro och anställda motsvarande 320 årsverken. I år, 2022, är omsättningen 19,8 miljoner euro och antalet årsverken förväntas uppgå till ca 200 . Det är självklart att man med 120 färre anställda och 7,5 miljoner euro mindre att röra sig med inte klarar av att erbjuda samma utbud av utbildningar, på lika många orter och med lika hög kvalitet. 

Inom SÖFUK:s styrelse, där undertecknad är viceordförande, inledde vi redan i början av året en långsiktig strategiprocess för hur YA:s verksamhet i framtiden kan se ut. Vi kommer att göra exakt  som ägarstämman 21.11.2022 önskar, dvs. se över hela verksamheten. Vi kommer att ställa oss frågan hur brett utbud kan YA ha, var vi kan erbjuda utbildning, ett hurudant regionalt, lokalt och finlandssvenskt ansvar har vi råd med. Kan vi hitta samarbete med andra aktörer i Svenskfinland? Kan vi samarbeta med upprätthållare av tredje stadiets yrkesutbildningar? 

För egen del är det alldeles självklart att jag inte ser någon onödig utbildning, och ser jag på näringslivets önskemål borde vi ha ännu fler utbildningar än de vi idag har och de borde dessutom vara ännu mer fördjupade. 

Jag vill dessutom ogärna behöva se på lösningar likt den omtvistade lösningen för bygglinjen där vi i SÖFUK:s styrelse  beslöt lägga ner byggutbildningen i Närpes för att balansera budgeten. Ett beslut som nu stämman har bett oss ompröva, vilket vi då såklart ska göra.

Då vi ser på statsbudgeten för 2023 ser vi ett underskott på över 8 miljarder euro. Vi vet också att välfärdsområdena i hela Finland förväntar sig att staten täcker upp för de stora underskotten de dras med och vi vet att det kommande Natointräde redan nästa år kommer att kräva mer resurser än de vi är vana vid. Med andra ord riskerar statens underskott att växa rejält – och helt utan extra satsningar på utbildning. 

I det rådande ekonomiska läge och med en allt kraftigare kommunal beställning på ett specifikt utbildningsutbud ser jag bara en snabb lösning om vi inte ska fortsätta nedmonteringen av olika grundexamenshelheter. Lösningen är att kommunerna går med på betalningsandelar för Yrkesakademins verksamhet – på samma sätt som att man i alla österbottniska kommuner skjuter till finansiering till sina egna gymnasieutbildningar. Korsholm torde vara den kommun i Österbotten som skjuter till minst summa euro per studerande i sitt gymnasium, med knappa 400 euro per studerande, (förutom Vasa som i och med sina volymer klarar sig på enhetspriset från staten). Men då ska vi komma ihåg att väggarna i Korsholms gymnasium håller på att ge vika och mängden studerande är maxat så långt det bara går. Utbildningen är av hög kvalitet och mycket attraktiv. Så ser det inte riktigt ut i alla Österbottniska kommuner. 

Jag ställer gärna en öppen fråga till andra beslutsfattare i Österbotten, är detta jag beskriver rättvist gentemot unga blivande arbetstagare? Täcks vi fortsätta sitta i våra kommunfullmäktigen och skjuta till finansiering för gymnasier och i samma månad skriva i kommunernas utlåtanden till t.ex. SÖFUK:s budgetförslag att vi utgår från att yrkesutbildningen ska klara sig på den statliga enhetskostnaden (samma gäller samkommunen Optima)? Är det inte att göra stor skillnad på människor som i lag ska ges samma förutsättningar? 

Min åsikt är klar. De nya kommunerna är bildningskommuner med ansvar för välfärd, näringsliv och teknisk service. Då ska grunderna i jämlik utbildning vara i skick, för med välmående unga som kan det som de har utbildat sig till, tillgodoser näringslivet med den bästa kompetensen och den högsta arbetsmoralen. Det är dags för de Österbottniska kommunerna att 2023 inse att satsningar på lokal utbildning är en investering och att detta gäller både gymnasie- och yrkesutbildning. 

Christoffer Ingo

Viceordförande, SÖFUK

Kommunfullmäktigeordförande, Korsholm

Bland kandidater, aktivister och i media har fusionsfrågan mellan Vasa och Korsholm ännu en gång blossat upp. Det här är naturligt då det närmar sig kommunalval och då frågan engagerade mer än någonting annat under denna mandatperiod. På olika sätt ställs kandidater till fullmäktige, nya som gamla, frågan om man ämnar arbeta för ett självständigt Korsholm eller om man vill fusioneras med Vasa. Frågan ställs oftast som en antingen eller fråga och nya kandidater ställer sig frågan om det alls finns något annat än fusion att göra politik på i Korsholm år 2021? Frågan gror också hos väljarna, de som trots allt avgör hur vårt fullmäktige ser ut de kommande fyra åren.

Svaret är naturligtvis att det finns massor – och just därför är det också lätt att konstatera att politiker och tjänstemän i såväl Vasa som Korsholm inte den inkommande perioden har tid, resurser eller energi att återgå till förhandlingsbordet. En kommunfusion den inkommande mandatperioden är inte aktuell och frågan ska heller inte väckas.

Korsholms fokus

Fokus för Korsholm och kommunens förtroendevalda måste vara att i snabbare takt än någonsin utveckla kommunen. Regionens kommande industrietableringar kommer att ställa helt nya krav på Korsholm då det kommer till boende, infrastruktur, skol- och dagvårdsnätverk, företagstjänster och fritidsaktiviteter i hela kommunen. Vi talar om bostadsområden med egnahemshus och hyreshus. Vi talar om vägar och lättrafikleder till både företagstomter och boendeområden. Vi talar om daghems- och skolplatser så att vi i bästa fall får börja fundera på att öppna upp nerlagda byskolor framom denna mandatperiods återkommande hot om nedläggningar. Vi talar om företagstjänster och service till idag oetablerade företag som kommer att sysselsätta 100-tals anställda runt omkring de stora exportbolagen. Utöver det här behöver såväl nya som gamla kommuninvånare ha tillgång till ändamålsenliga fritidssysselsättningar och tjänster oavsett postnummer.

Att Korsholm behöver gå framåt är självklart och som jag ser det har vi mycket goda förutsättningar att göra det. För att vi ska kunna göra det behöver vi inte bara släppa stridsyxorna. Vi behöver gräva ner dem, djupt. Inom Korsholm och tillsammans med grannkommunerna behöver det riktiga samarbetet ta fart. Korsholm behöver uttalat identifiera sin roll som kranskommun till Vasa och som regionens levande landsortskommun. 

Korsholm roll i Vasaregionen

Korsholms roll i samarbetet är att garantera att det alltid finns plats för nya invånare oberoende om ny-österbottningens önskan är stadsnära- eller landsbygdsboende. Korsholms roll är att erbjuda den typ av kultur och turismtjänster där vi förvaltar vårt världsnaturarv, öppna landskap eller gamla skogsområden. Korsholms roll är att erbjuda toppmoderna lärcenter och lokala byskolor och daghem. I och med Österbottens välfärdsområde, som tar över social- och hälsovården, blir Korsholms roll att komma med de bästa exemplen på hur social- och hälsovård kan skötas kostnadseffektivt och högkvalitativt. Korsholm kan också, med de utvecklingsområden jag nämnde ovan, vara ledande då det handlar om det preventiva och förebyggande välfärdsarbetet.

Det finns garanterat fler roller som Korsholm redan har och i framtiden behöver ta. Det tillträdande fullmäktige får direkt i början av perioden i uppgift att revidera kommunens strategiska generalplan och det är utgående från den som vi de kommande fyra åren ska arbeta tillsammans. 

Christoffer Ingo, SFP

Kommunfullmäktiges 1. Viceordförande

Kommunalvalskandidat Korsholm 

Frågan om att återuppta förhandlingar med Vasa eller att förkasta avtalet och avsluta diskussionerna ska beslutas av Korsholms fullmäktige, och det ska göras den 2.4. På måndagens kommunstyrelsemöte rusade kommunstyrelsen iväg mot nya förhandlingar med Vasa med motiveringen att 200 anmärkningar till fusionsavtalet har kommit in och för att Korsholmarna i den rådgivande folkomröstningen underkänt avtalet. Detta är inte ett beslut som styrelsen har mandat att ta, utan ett beslut som isånafall ska fattas av fullmäktige. 

Förslaget

Därför kommer jag som gruppordförande för SFP gruppen i Korsholm på fullmäktigemötet den 2.4 under ärendet godkännande av föredragningslistan att föreslå att fullmäktige konstaterar att ärendet om samanslagningsavtalet är brådskande och tas upp till fullmäktiges behandling.

Jag gör bedömningen att minst 22 dvs över halva Korsholms fullmäktige ser denna fråga som nödvändig att diskutera och besluta om i kommunens högsta organ, därför ser jag det som mitt ansvar att lägga förslaget. 

Fullmäktige bestämmer

Eftersom att ärendet är berett är detta förfaringssätt fult möjligt.

Fullmäktige får nu den 2.4 ta ställning till att antingen förkasta avtalet eller ge kommunstyrelsen förnyat mandat att förhandla med Vasa om ett nytt avtal som beaktar de 210 anmärkningarna som invånarna har skickat in. 

Korsholmarna i den rådgivande folkomröstningen

61,6 % vill inte att Korsholm går ihop med Vasa och 36,8 % vill, resten valde att inte ta ställning.

Byarna har röstat flitigt med valdeltagande runt 80 %. Det totala valdeltagandet var 76,4 %.

Fullmäktige beslut 2.4

Vi fullmäktigeledamöter får nu drygt två veckor tid att analysera resultatet fram  tills den 2.4, då det slutligtiga beslutet ska tas av fullmäktige.

För egen del har jag hela vägen ansett att sakargumenten stöder en fusion och att känslor ska lämnas utanför debatten. Men med det sagt är också slutresultatet i den rådgivande folkomröstningen tydligt. Majoriteten av korsholmarna är inte redo att bli Vasabor och fortsätta tillsammans. Mycket tråkigt anser jag som fortfarande tror en större stad skulle ge bättre utvecklingsmöjligheter för hela regionen.

Röster enligt röstningsställe i Korsholm

Röstar inte ja

Personligen ska jag erkänna att det är tufft att tänka tanken att inte rösta för en fusion, men med detta resultat känns det ännu längre bort att ignorera kommuninvånarnas tydliga ställningstagande. Jag är fullmäktiges första viceordförande i Korsholm och gruppordförande för SFP-gruppen, dessa uppdrag gör att jag förväntas representera hela Korsholm och dess invånare, och även att kunna sätta egna preferenser åt sidan. Det tänker jag också göra den 2.4 om kommunstyrelsen föreslår för fullmäktige att vi enligt plan röstar om en samgång. Jag tror fortfarande att en samgång med Vasa är det enda rätta för Korsholm och hela regionen, men den tiden är inte nu.

För min del blir det inget ja den 2.4, jag respekterar resultatet av den rådgivande folkomröstningen och röstar nej.

Min politik och mina åsikter grundar sig helt och hållet på en vilja att nå ett välmående samhälle där människor vill och får utbilda sig och där alla orkar och mår bra genom hela arbetslivet. Här tänkte jag lyfta några saker som jag anser avgörande i strävan mot ett välmående samhälle.

Vi behöver stärka stödnätet kring unga och psykisk hälsa 

Unga mår rekord dåligt, eller den delen som mår dåligt mår rekord dåligt. Riskerna för utanförskap och ensamhet är högre än någonsin och behöver minimeras. Vi behöver mellan alla sektorer arbeta för ett samarbete kring unga. Vi behöver ta ansvar och ibland även göra obekväma val då vi är de vuxna som ser till ungdomar som mår dåligt. Vi måste se människan som mår dåligt, vi måste agera och våga möta det obekväma samtalet. Ett stärkt samarbete mellan bildningen, tredje sektorns tjänster och den kommunala eller samkommunala servicen behövs. Och var börjar vi? Med dig och mig. 

Förebyggandets betydelse

Oberoende om vi pratar om våld i hemmet, missbruk eller mobbning så har de alla en gemensam nämnare. Förebygg. Vi behöver bli bättre på att förebygga och arbeta för ett våldfritt och respektfullt samhälle där varje människa förstår sina konsekvenser och alltid respekterar sina medmänniskor, oberoende av kön, sexuell läggning, ursprung eller funktionsförmåga. Förebyggande arbete ska inte göras för invecklat och handlar inte om punktinsatser i skolor eller på arbetsplatserna. Förebyggande kan vara hobbyn, minskad mobbning eller en trevlig arbetsplats. Förebyggande arbete ligger på allas ansvar och vi kan och behöver alla bidra – tillsammans bygger vi ett välmående samhälle.

Socialt skydd – för varje individ. 

Varje människa behöver få välja sin egen väg, men vårt samhälle måste stöda dem som just nu inte kan ta hand om sig själv och försörja för sig själv. Vårt samhälle måste arbeta för att stöda människan tillbaka till det sociala samhälle som vi är och förstå att se förbi summor och tidigare insatser. Nästa regering får i uppgift att reformera socialskyddet. Det socialskydd som jag vill se är ett system där det finns så få bidrag som möjligt, som den som behöver lätt kan söka, beviljas och fortfarande ha kvar stöd trots att personen skulle ta emot ett jobb på kort tid. Dagens bidragsdjungel bygger inget välmående samhälle. 

Barn har rätt att vara barn, oavsett familjeförhållandet 

Visste ni att ungefär var fjärde barn i en skolklass har en förälder med missbruk eller psykisk ohälsa? Dessa barn kallas ”de glömda barnen” och blir ofta förbisedda eller stämplade som omöjliga eller för blyga. Dessa barn behöver stöd, nätverk och förståelse för hur de ska fungera när en förälder inte mår bra. Vi behöver introducera barn till kamratstöd och vi behöver lita på experterna som möter barnen och som har förståelse för hur vi ska bemöta dem. Barnens föräldrar behöver också hjälp, socialskyddet och arbetsplatshälsovården är avgörande, och behöver stärkas som en trygghet för föräldrarna. Då barn behöver hjälp behöver ofta också föräldrarna hjälp, det behöver vårt samhälle garantera. 

En vårdreform, men inte en som ser förbi människan. 

Regeringens vårdreform skulle minska de offentliga utgifterna, förbättra kvaliteten på vården och göra den mer jämlik för alla. Det vi har sett under den här regeringsperioden visar att inga av kriterierna nu uppfylls, och det bästa resultatet vi kan hoppas på är att reformen ännu hinner falla innan sittande regering byts ut. 

Fallet med Esperi i Kristinestad visar hur försiktigt man behöver vara då företag som vill göra vinst tillåts konkurrera med det offentliga inom social- och hälsovården. Valfrihet och företag i vårdsektorn är i sig ingen dum idé. Men lagen behöver vara entydig: patienterna ska gå före vinstjakten. Jag vill se en vårdreform med valfrihet och tydliga regler för vilken nivå vården ska ha. Varken unga eller gamla, svenskspråkiga eller papperslösa ska få lämnas osedda eller utan hjälp efter en vårdreform som bygger ett välmående samhälle. 

En lång väg att gå

Otroligt mycket arbete finns framför för den som vill skapa ett välmående samhälle. Igår höll vi det andra ‘‘Ung och missbrukare’’ seminariet i min valkampanj tillsammans med David Björkström. Också där lyfte vi i panelen med David, jag och Heidi Svartsjö som expert upp sånt som jag skrivit om i det här blogginlägget. Vi vet att vi har rätt om vad som behöver göras, eftersom vi har värderingar som säger att samhället ska ge likadana förutsättningar för alla. Alla har inte såna värderingar. Mina värderingar tar jag förstås med med till riksdagen i vår om jag får väljarnas stöd.

–’’SU kunde fixa fler unga till kommunens informationstillfällen om samgången med Vasa’’. Det har jag fått höra den här veckan och samma sak fick jag höra förra gången det var frågan om höranden inför förhandlingarna. Nej det fixar vi inte!

Hur vill unga INTE informeras?

Nu debatteras det på olika trådar om 3st under 20 åringar, varav en jobbar för SFP och råkar vara bosatt i Solf, är en tillfredsställande mängd unga på ett infotillfälle ordnat av kommunen. Den debatten kan få ta slut här.

Jag hoppas att ni har klart för er: gammalmodiga sittningar med kaffe och stela kommunalpolitiker är inget som lockar ut ungdomar på 2010-talet. Varför skulle man vilja sitta och höra på upprörda äldre män då man kan sitta hemma och skapa sig en egen uppfattning, för att efter det diskutera saken med den man röstat på i kommunalvalet eller med kompisarna runt ett kaffebord.

Bästa kollegor i Korsholmspolitiken och andra intresserade: förvänta er inte ökad rusning av unga till infotillfällena de kommande veckorna. Men föregå gärna med gott exempel för de som faktiskt kommer. Det kan löna sig att även se över sitt eget beteende på Facebook och ställa sig frågan: gör jag mitt bästa för att verka som en vettig diskussionspartner i ungdomars ögon?

Hur vill unga informeras

Hur ska man då kunna informera den yngre generationen som den eventuella samgången främst berör? I kommunstyrelserummet då vi första gången diskuterade antalet infotillfällen yttrade jag en vilja om att satsa på två stora traditionella infotillfällen likt de 4 som nu ordnas, anlita en kommunikationsbyrå för att t.ex. sammanställa en informerade åsiktsneutral video som kan laddas upp på youtube och andra kanaler där man når flerfaldigt fler än på 4 infotillfällen.

För frågor om avtalet ska kommunens kommunikationsansvariga ända fram till omröstningen stå till förfogande, något som de ju också nu gör.

Nu håller vi 4 informationstillfällen, och någon informerade modern grafisk video kommer det inte att bli. En bra gissning är att de fyra informationstillfällena lär vara varandras kopior och att medelåldern lär vara rätt hög. Själv har jag insatt i min kalender att jag ska komma och lyssna in stämningen den 5.2 i Kvevlax och jag har förstås gärna fel i mina antaganden.

Gå vidare och respektera olika åsikter

Med den här utredningen så hoppas jag att vi bara konstaterar att upplägget för informationsgången inte är tänkt för de som är födda på 90-talet eller senare. Utan att de får ta sig an informationen på annat vis. För organisationen (SU i Korsholm) som jag representerar kommer inte kvotera in såna som inte är intresserade. Vi hade hoppats på en mer modern information.

För att ännu styrka dessa antaganden om stämningen i kommunen konstaterar jag att vårddirektören igår under arbetstid på HVC blev fasthållen och med knytnäve hotad av en upprörd äldre Korsholmare. Hoten är förstås anmälda och ingen fysisk skada lär vara skedd. Men med sånt här beteende är det inte konstigt om smarta unga undviker allmänna informationstillfällen. Som fullmäktiges första vice-ordförande kan jag inget annat än hoppas att hoten mot vårddirektören var en engångshändelse och att ingen annan Korsholmare, anställd eller ej i framtiden utsätts för hot eller våld på grund av en politisk åsikt (något som vårddirektören aldrig har utryckt i tjänst). Korsholmare, håll skillnad på sak och person.

Varje dag får jag läsa eller höra om att någon tycker att svenskans ställning i Finlands framtid avgörs i Korsholm. Att Korsholmare efter en fusion enbart skulle få service på finska i ett Vasa där svenskan inte skulle vara i majoritet.

Farhågorna ska tas på allvar. Jag ser varje vecka på olika sätt och vis hur svenskan i Finland inte tas på allvar. Man behöver inte vara länge i huvudstaden före man inser att till och med dagens Vasa framstår som ett paradis för en svensktalande, trots utebliven fulljour och allt annat som vi har ministerietjänstemän och regeringen att skylla på. Håller vi oss kvar på ministerierna där framtida lagstiftning annan förvaltning behandlas hittar vi samgångens främsta argument:  Korsholm är okänt.

Vad innebär en samgång med Vasa språkmässigt?

Den 23.10 ordnades ett seminarium vid Vasa Universitet där ett av teman var förutsättningar för en tvåspråkig kommun efter kommunsammanslagning. Jag hade själv inte möjlighet att delta, men jag har tagit del av materialet som Siv Sandberg, kommunforskare vid ÅA, presenterade. Efter en eventuell samgång med Vasa skulle vår nya kommun ha följande språkfördelning: 60% finskspråkiga, 33% svenskspråkiga och 7% med övrigt modersmål. Enligt Sandberg är det inte helt riskfritt att slå ihop två språkgrupper.

Siv tog Borgå som ett exempel. På 90-talet blev Borgå och Borgå landskommun en enda kommun. Den svenska servicen försvagades utan att någon egentligen hade för avsikt att försvaga den. Varför? Jo, vad ingen hade tänkt på var att de finskspråkiga skolorna var stora och centraliserade enheter och de svenskspråkiga var små och utspridda. När det blev ekonomiskt sämre tider gjorde man som man brukar göra: börjar med att stänga de små enheterna. Avsikten var inte att försvaga svenskan, utan att minska på kostnaderna. Men den svenska servicen strök också med. Hur många hade kunnat tänka ut det händelseförloppet? Siv gav råd hur man kan undvika detta. När man planerar kommunens service ska språket också beaktas som en del av helheten. Det hade man inte gjort i Borgå, utan man hade antagit att det var självklart att det finns och alltid kommer att finnas service på båda språken.

Politiken styr

Allt som jag just beskrev är politiska beslut. Vill man ha politiska beslut som främjar tvåspråkighet är det så enkelt som att rösta på politiker som ser ett mervärde i en tvåspråkig kommun. Förra veckan kom jag över en excel-fil där en fullmäktigeledamot i Vasa hade räknat ut hur fullmäktige i Vasa+Korsholm hade sett ut med kommunalvalsresultatet 2017.

Siffrorna talar för sig själv. Oberoende om fullmäktige skulle ha 59 medlemmar eller 67 är överlägset största partiet SFP, och största delen SFP:are hemma från Korsholm. Kolla lite på denna excel och fundera på hur hotad svenskan är med dessa beslutsfattare?

Sen hoppas jag Korsholmarna går och röstar i den rådgivande folkomröstningen, för jag oroas över ett allt för lågt valdeltagande. Ju högre sådan vi får, desto tyngre väger resultatet.

Alla känner säkert igen sig i att vissa veckor går fortare än andra. Den här veckan har verkligen varit en sån som bara sprungit iväg, likt många andra. Den här veckan har också varit en rätt vanlig vecka för mig (om det nu finns några sådana)

Måndag

I måndags var det kommunalpolitik i Korsholm för hela slanten då vi i Korsholms kommunstyrelse behandlade nästa års budget för första gången.

Tisdag

I tisdags hölls jag hemma och deltog i 3 olika Skypemöten. Endera SU eller SFP relaterade sådana, där emellan satt jag i telefon. Mycket av mitt jobb går bra att göra lite varifrån som helst så länge jag har mina viktigaste arbetsredskap: dator och telefon. Tänker inte gå in på hur många timmar jag använder telefon varje dag, men det är många.

Onsdag

I onsdags tog jag 05.50 tåget från Vasa till Helsingfors för att mötas med kollegorna i de andra ungdomsförbunden. Efter det höll jag utvecklingssamtal med en anställd och därpå förberedde jag kvällens förbundsstyrelsemöte.

Torsdag

Torsdagen inleddes med partistyrelsemöte mellan 8-10, några timmar hederligt kontorsjobb fram till ministerie träffen på undervisnings- och kulturministeriet. Där jag lobbade för Älvbyarnas och Veikids ansökan om att få grunda en språkbadsskola i Veikars med mycket gott resultat. I stil med att ministerie tjänstemännen som föreslår för ministern ser positivt på språkbadsskolan och uttryckligen Veikars som placering. Nu hänger allt på utbildningsstyrelsen och pedagogiken i ansökan.

Och kl 14.00 som varje vecka deltog jag på gruppmötet med svenska riksdagsgruppen i riksdagen. På kvällen ett inofficiellt möte med en riksdagsledamot och så var den dagen i paket.

Fredag

Äntligen fredag! Dagen började med morgontåget från Helsingfors till Åbo för att moderera den första av 4 delfinaler i SU:s och FSS:s debattävling. Debattävlingen är ett samarbete mellan SU och FSS där andra stadiets studerande lär sig bl.a. att debattera och att använda retorik. Alltid lika kul att se hur duktiga de tävlande är, då de får debattera allt mellan himmel och jord utan att på förhand veta om de skall vara för eller emot argumentet. Dagens tävling vann Ekenäs gymnasium, som jag får träffa igen i den stora finalen i Januari då de tävlande slåss om en resa till Bryssel. Efter tävlingen fortsätter mitt tågande och ikväll är jag tillbaka i Österbotten och planerar hålla en lugn helg, det behövs sådana också.

Det där med att orka

Det har varit mycket skriverier om vad en politiker förväntas orka, samt hur mycket man ska klara av att prestera. Den senaste veckan har De Grönas partiordförande tvingats säga upp sitt ordförandeskap pga depression, en mycket tråkig historia. SFP:s partiordförande Anna-Maja Henriksson kommenterade  att hon i sin tur via ett sjukhusbesök förra året fick lära sig att säga nej och samtidigt ta hand om sig själv. Otroligt viktigt, och något som jag också försöker påminna mig själv om.

Dock är det en sak som jag tror har en enorm vikt då man ska orka jobba hårt och långa dagar. Det är att man jobbar för ett visst mål, sätter upp delmål och att man får ha roligt och se hur olika projekt lyckas. Jag känner åtminstone att små och större framgångar gör en stor skillnad på min ork. Må det så vara ett lyckat besök på ett ministerium, en par tusen euro flyttade från en sak till en annan ännu viktigare sak i en budget eller varför inte någon som ringer upp eller skickar att man gjort något bra. Dessa saker gör att jag mår och orkar  bättre.

Många små positiva saker i livet gör skillnad. Det unnar jag alla oberoende om man är politiker eller inte. Vi politiker sen å andra sidan måste nog tåla ganska mycket. Men om man jobbar framåt och har ett klart mål klarar man också bättre av motgångarna man stöter på. Mina mål ären bättre utbildning, en bättre arbetsmarknad med högre sysselsättning, ett välmående samhälle och en framgångsrik landsbygd. Så länge jag varje dag får jobba med detta och nu som då kan ta några lugnare dagar tillsammans med sambo och familj, då är jag säker på att jag kommer orka, och samtidigt ha roligt på vägen. Med dessa ord tar jag helg.