Inför val är ministeriernas uppgift att också ge obekväma förslag

Publicerat i Sydin 17.10

Har man läst nyheterna de senaste dagarna har man kanske fått uppfattningen att det nu är bestämt att vi ska gå i pension vid minst 70 års ålder, att kostnaderna för elbilsägare ska höjas, och att flera regionala flygplatser kommer att försvinna. Detta är ingalunda bestämt – ministeriernas uppgift är att tänka högt, utmana och lägga fram radikala och ofta obekväma alternativ. Men deras förslag är inte beslut. 

Inför riksdagsval ger ministerierna framtidsöversikter med förslag på vad som borde reformeras, skäras ned på och investeras i. Finansministeriets och kommunikationsministeriets förslag har fått mycket uppmärksamhet i medierna under den senaste veckan, vilket är förståeligt. Rubriker om att pensionsåldern borde höjas till 70, att antalet välfärdsområden och kommuner borde minska kraftigt, och att trängselavgifter borde införas, har väckt mycket reaktioner. Det är helt naturligt. 

Finansministeriets förslag om pensionsåldern betyder ingalunda att nästa regering tänker genomföra det. Förslaget möts nu av hård kritik och jag tror inte att nästa regering kan enas kring det. Däremot tror jag att riktningen på sikt går mot ett liknande förslag.  

Ministeriets förslag om att slå ihop välfärdsområdena till fem områden och kraftigt minska antalet kommuner är ingen överraskning – men jag ser inte hur en majoritet i riksdagen skulle vilja minska antalet välfärdsområden. Däremot vet alla som arbetat med kommunfrågor att något måste göras. Den parlamentariska arbetsgruppen för kommunernas framtid, där jag representerar SFP, har enhälligt kommit fram till att det under nästa mandatperiod måste hända någonting. Det så kallade noll-alternativet är alltså inte ett alternativ. Men att tvångsfusionera kommuner från nuvarande 292 till någon skrivbordslådemodell som någon på finansministeriet föreslagit är inte heller ett vettigt alternativ. 

Min bedömning är att vi borde skapa sådana kommunstrukturer där förutsättningarna för basservice och näringslivsutveckling är som bäst och där naturliga pendlings- och samarbetsområden redan finns. Samtidigt tror jag att det finns områden i hela Finland där rätt sorters ekonomiska incitament kan öka mervärdet för invånarna. En inte alltför vild gissning för framtiden kunde vara hårdare kriskommunkriterier och statsandelar som stöder kommunfusioner.   

Flera av ministeriernas förslag är kontroversiella. Men det är nästa regerings uppgift att väga alternativen mot varandra och fatta de beslut som är bäst för Finland, ska österbottningarnas röster faktiskt bli hörda, måste SFP sitta vid det förhandlingsbordet.