Kommuners framtid avgörs nästa mandatperiod

Publicerat i Vasabladet 19.9

I kommunerna har budgetarbetet för 2027 inletts. Det är ett arbete som hela tiden blir svårare och svårare. Enligt Finlands kommunförbund uppger allt fler kommuner att trycket på att höja skatterna ökar år för år. Till följd av regeringens anpassningsåtgärder minskar också statsandelarna, som står för ca 15% av kommunernas inkomster.  

Regeringen tillsatte i våras en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgiften att analysera och se över kommunernas framtid. Att gruppen är parlamentariskt betyder att alla riksdagspartier är representerade, och för SFP:s del är det undertecknad som för partiets talan.  

Arbetet i den parlamentariska arbetsgruppen är halvvägs, och vi har som målsättning att ge vägkost till följande regering som förväntas utföra någon typ av kommunreform. För att kunna navigera i framtiden krävs en samsyn kring nuläget, vilket jag vill påstå att vi har uppnått. 

Skillnaderna mellan våra 292 fastlandskommuner i Finland växer. I kommunerna där utflyttningen tilltar, byggande upphör, företag slutar investerar och dit barnfamiljerna inte längre flyttar är framtiden dyster. Där trenden är den motsatta, så som i flera av de Österbottniska kommunerna, räcker nödvändigtvis inte de kommunala medlen till för att tillgodose varenda en kommundel med kommunal infrastruktur, småbarnspedagogik nära och ändamålsenliga skolbyggnader.  

De stora städerna har sina helt egna utmaningar och möjligheter, vilket Korsholms kommunfullmäktige fick bekanta sig med då man besökte Helsingfors förra veckan. Det är klokt att se sig omkring och lära känna den man konkurrerar med.  

Hittills i den parlamentariska arbetsgruppen har man enats om att 0-alternativet, alltså där nästa regering inte gör någonting alls, inte är ett alternativ. Ett annat alternativ kunde vara att kommunerna delas in i A och B kommuner, där A kommunerna ansvarar för större del av uppgifterna och B kommunerna förbjuds utföra vissa uppgifter man har idag, som exempelvis planläggning och gymnasieutbildning. Denna modell är jag starkt emot, eftersom det i praktiken skulle leda till att den nuvarande dåliga riktningen eskalerar, och att modellen är ett klart budskap om att invånare inte har samma värde.  

Ett tredje alternativ är mer samarbete, vilket låter rimligt. Men då man inser hur mycket kommunerna redan samarbetar, inser man rätt fort att det inte ändrar särskilt mycket.  

Det senaste alternativet vi såg på var en hypotetisk kommunreform där TE-områdena skulle bilda 40 kommuner i Finland. För oss i Vasaregionen skulle det betyda en kommun från Närpes till Nykarleby. Det bör tilläggas att detta inte var något konkret förslag, men ett räkneexempel på hur mycket som kunde sparas i administration under 10 års tid på en radikal reform. Då summan på drygt 0,5 mrd presenterades fanns det ingen politiker i rummet som såg värdet i att ens försöka.   

Frågan är vad man vill uppnå. Min bedömning är att vi borde skapa sådana kommunstrukturer där förutsättningarna för basservice och näringslivsutveckling är som störst och där pendlings- och samarbetsområden redan finns. Jag tror inte på tvångsäktenskap, men jag tror att det i hela Finland finns områden som med rätt sorters ekonomiska incitament kan öka mervärdet för invånarna. En inte allt för vild gissning kring framtiden kunde vara hårdare kriskommunkriterier och statsandelar som stöder kommunfusioner.